Text: KRISTINA Foto: HÅKAN
Thorsten har varit med i diverse föreningar i hela sitt liv. Han har alltid engagerat sig och hamnat i flertalet styrelser. Och allt började med ett badhus.
I Skelleftehamn, en tätort 15 kilometer sydöst om Skellefteå, växte Thorsten Born upp på 50-talet. När han var elva år byggdes ett badhus på orten och det visade sig att Thorsten hade anlag för simning.
– Jag simmade väl rätt så fort, framför allt i ryggsim, säger Thorsten Born.
Efter nio år i skolan gjorde han inte så mycket annat än simmade. Det var dåligt med intressanta jobb hemma i Skelleftehamn.
För att få ihop tillräckligt med simmare för att kunna delta i SM slogs två simklubbar ihop och 1961 bildades Skellefte-Rönnskärs Simklubb. Thorsten var med och tog guld med klubben 1961, både i lagkapp och ryggsim. 1962 kammade de hem SM-guld i 4×100 meter rygg och medaljer i 4×100 meter fritt och 4×100 meter fjäril. 1963 tog de även då guld i 4×100 meter rygg.
– På den tiden simmade man lagkapp i de olika simsätten, och att vi vann SM redan startåret 1961 var sen stor sensation eftersom vi var en helt nybildad klubb, berättar Thorsten stolt.
Stockholmspolisens IF fick upp ögonen för Thorsten och ville värva honom till sitt simlag.
– Jag hade ju inget jobb men simma kunde jag. Så när de ringde sa jag till dem att de måste fixa ett jobb till mig i så fall, skrattar Thorsten.
Thorsten fick erbjudande om en tjänst som simlärare i Eriksdalsbadet och som badvakt på sommaren. Han tackade ja flytten gick till vår huvudstad.
– Efter det blev jag erbjuden jobb på polishuset som expeditionsmästare. Jag gick med post och senare med kurirpost. Det var lite spännade, hade en attachéväska som jag låste fast på handleden. Från polisen till åklagarämbetet, domstolsverket, skattemyndigheten och så vidare. Och så simmade jag, berättar Thorsten.
Ytterligare två SM-guld finns i Thorstens repertoar, 1964 och 1965 med Stockholmspolisen. 1965, då SM-tävlingarna avgjordes i Kristinehamn, var sista året man körde 4×100 rygg, så Thorsten är den enda som har fem guld i den grenen. Men att bo i Stockholm som norrlänning var ingen höjdare tyckte Thorsten.
– Jag skulle ju åka spårvagn både till jobb och träning, och vi tränade två gånger om dagen. Första gången åkte jag åt fel håll och det tog mig en timme innan jag kom fram till Eriksdalsbadet. Och det var ett helt annat tempo där. Hemma var det bara att sätta sig på cykeln och cykla ner till simhallen och träna. Och vi lekte ju mest då. När jag flyttade till Stockholm började den riktigt seriösa simträningen. Det var inte riktigt min grej det där, både träningen och spårvagnar hit och dit. Och jobbet var inte heller så kul, berättar Thorsten.
Under julen 1963, ungefär ett år från flytten, åkte han hem till Skelleftehamn. Och där och då bestämde han sig, det var här han ville bo. Det blev en tur tillbaka till Stockholm för att säga upp sig och hämta sina saker.
Han flyttade tillbaka hem till föräldrarna och fick jobb på macken. Men det där med badhuset drog, och att få jobba med sitt intresse var drömmen. Till slut fick han sitt efterlängtade jobb som badvaktmästare, och i samma veva träffade han luciakandidaten Solveig. Som inte många månader efter att de träffats stod ut med att bli lämnad av Thorsten för en bad mästarutbildning i Helsingborg. En utbildning som skulle pågå ett år. Direkt efter det blev han inkallad och gjorde lumpen i Karlskrona under ett år. Sedan fick Thorsten ett jobberbjudande som badmästare i Valbo. Valet att tacka ja var enkelt, så han tog med sig Solveig och flyttade dit. De gifte sig och både sonen Göran och det politiska intresset föddes. En arbetskamrat var politiskt engagerad, och samhällsfrågor diskuterades flitigt på rasterna. Thorsten engagerade sig i Arbetarkommunen, socialdemokraternas lokalorganisation, och valdes snart in i styrelsen. Göran fick syskonen Therese och Tobias, och några år gick innan suget efter norra Sverige blev för stort. Thorsten började söka badmästarjobb uppåt landet och fick arbete som föreståndare på Idrottshuset i Haparanda, 67 mil uppåt. Men det var ändå 19 mil därifrån till Skelleftehamn.
– Egentligen blev det inte så mycket bättre, vi åkte inte hem oftare än tidigare. Vi var nog kvar där i sju år, berättar Thorsten.
Då Idrottshuset i Haparanda hade två simtränare så blev Thorstens roll annan än tidigare.
– Jag ville inte ta deras jobb, de skötte det bra. Jag engagerade mig inte i simträningen där, utan det blev mer politiskt engagemang istället. Och det blev mer och mer, på kvällar och helger. Jag blev cirkelledare i ABF och höll bland annat på med politisk utbildning för förtroendevalda, det mesta på ideell basis, berättar Thorsten.
För att få ha Thorsten hemma lite mer uppmuntrade Solveig honom att börja jobba med politiken på heltid istället.
– Det högg jag på direkt, och började söka ombudsmannajobb, både inom ABF och partiet, säger Thorsten.
Tre erbjudanden damp ner samtidigt. Då deras fjärde barn, Caroline, var nyfödd så var Solveig inte speciellt sugen på att resa någonstans. Så Thorsten tog med sig tolvårige Göran på turné. Först Uppsala, vidare till Enköping och slutligen Karlstad.
– I Karlstad träffade jag partidistriktets arbetsutskott. Där satt bland annat Margot Wallström, Stig Gustavsson och Magnus Persson. Politiska profiler som jag skulle få arbeta med. Och det kändes rätt, berättar Thorsten.
Flytten gick till Hammarö och närmare bestämt Gösvägen och femte barnet, Kristoffer kom till världen.
Här på Hammarö blev Thorsten direkt engagerad i Arbetarkommunen och valdes in som sekreterare. I samband med valet 1979 blev han kommunpolitiskt aktiv, satt först som ledamot i skolstyrelsen där han senare blev ordförande.
– Under den perioden byggde vi Hammarlundens högstadium, och vi byggde om och till skolor lite här och där. Det var mycket jobb, berättar Thorsten.
Sedan blev han ordförande i gymnasieskolans styrelse.
Thorsten har alltid velat åstadkomma något, därav sitt starka föreningsintresse.
– Jag är livrädd för att bli en förvaltare. Då anstränger man sig nästan för att det inte ska bli förändring. Om samhället i övrigt förändras så innebär det ju att man går bakåt. Allt handlar om engagemang, och det tycker jag gäller det mesta. Känner man inte engagemang ska man sluta. Och så ska det vara lustfyllt. Om man kan skratta och ha kul så funkar allt, säger Thorsten.
1988 valde Thorsten att sluta som ombudsman.
– Jag hade jobbat där i tio år och märkte att jag hade svårt att förnya mig, berättar Thorsten.
Sina uppdrag i styrelser som bland annat ABF och Folkets Hus och Parker i Värmland behöll han. Utmaningarna där, studieförbundens roll och Riksteatern med sina lokala teaterföreningar diskuterades ofta med vänner, vilket ledde till att grannen fixade ett nytt jobb. På Musikteatern i Värmland började han marknadsföra kultur och blev kvar i hela 24 år, tills han gick i pension som 67-åring.
– Det var fantastiskt roligt, jag har gjort så mycket kul där och träffat så mycket människor. Det var roligt att gå till jobbet varje dag, skrattar Thorsten. Vi höll kurser för arrangörer och hjälpte dem marknadsföra kultur, vilket inte är så enkelt. Vi jobbade ihop med alla studieförbunden, bygdegårdarna och nykterhetsrörelsens gårdsverksamheter. Jag tror att vi lyckades väldigt bra med det, och det kändes väldigt bra, fortsätter han.
Som pensionär verkar Thorsten inte ha några problem att fylla dagarna. Som hamnchef i Mörmo hamn och ordförande i PRO tror jag inte att Solveig ser så mycket mer av honom nu.
– Jag vet faktiskt inte hur det gick till, för jag skulle minsann inte gå med i PRO. Men jag tror att min vän Sten Skalare påverkade mig att gå med. Jag har känt honom sedan vi flyttade hit. Vi har bott grannar och han och jag har hållit på med politik tillsammans. Och Sten var ordförande i PRO tidigare. Och som vanligt, när jag går med i något så går jag med ordentligt, skrattar Thorsten.
När han väl blivit medlem dröjde det inte länge innan PRO Värmlands ordförande ringde och fick Thorsten att bli vice ordförande i distriktsstyrelsen. Sedan senaste årsmötet är Thorsten ordförande för PRO Hammarö. Och han sitter med i PRO:s representantskap.
– Jag är ju med både lokalt, regionalt och centralt. Så har det varit för mig även i ABF och Folkets Hus, berättar Thorsten, en föreningsmänniska ut i fingerspetsarna.
– Tillsammans med min älskade hustru och min familj har jag haft det väldigt bra, berättar Thorsten. Hon har arbetat som städare, men framförallt varit hemma och tagit hand om våra barn. På ett fantastiskt bra sätt, eftersom det har gått så bra för dem allihop. Och det har gått bra för mig, det är naturligtvis hennes förtjänst i väldigt stor utsträckning, avslutar han.
