Hemvändaren

– Efter trettioåtta år i England är Birgitta Hinks tillbaka i Skoghall

Text: JONATHAN  Foto: CHRISTINE

– Att sätta sig i soffan som pensionär har aldrig varit ett alternativ, säger Birgitta. Jag gillar när det händer saker omkring mig. Att arbeta på Röda Korset är fantastiskt. Jag träffar nya människor hela dagarna.

   Men låt oss ta det från början. Birgitta Hinks föddes i Karlstad, bodde i Älvsbacka som nyfödd, och kom till Vidöåsen som liten då hennes far fick jobb på bruket. Familjen hamnade först i de röda dubbelhusen utefter Edsviksvägen, senare något närmare Vänern på samma gata. 

– Jag påbörjade min utbildning till barnpsykolog på universitetet i Göteborg, berättar Birgitta. Men det blev aldrig att jag jobbade som det. Jag fick arbete på rederiet Tor Line under tiden jag studerade och trivdes. Då visste jag inte att det skulle bli början till en lång tid i England.

Men så blev det. Tor Line hade just sjösatt de båda kryssningsfartygen Tor Brittania och Tor Scandinavia och Birgitta Hinks fick chansen att testa på att arbeta i England under förutsättningen att hon skulle stanna i minst ett år. Inackorderingen i det nya landet blev spartansk och lite småkylig.

– Jag bodde på ett bed and breakfast hos en gammal dam i byn Grimsby. Hon kände till att vi skandinaver alltid hade elementen på inomhus så jag fick lov att använda det som fanns på rummet. Men jag fick inte berätta för de andra gästerna. Hon höll hårt i energikostnaderna den gamla damen, skrattar Birgitta. 

Tiden i England rivstartade. Det var mycket att göra på den nya terminalen i Felixstowe utanför storstaden Ipswich. Birgitta fick lära sig engelska snabbare än en tur över engelska kanalen.

– Jag kunde bra engelska när jag kom, men det var en stor omställning från att prata med resenärer vid en informationsdisk i Sverige till att prata engelska exakt hela tiden. Men jag lärde mig snabbt. Det var bara en dag i början som allt låste sig. Då höll jag mig undan. Nästa dag gick det som på räls igen.

   Birgitta var omtyckt inom rederiet och avancerade snabbt i företagets hierarki. Cheferna i England pratade med cheferna i Sverige och vips blev Birgitta kvar längre än väntat. Ett helt arbetsliv skulle det visa sig.

– Jag blev chef för bokningsavdelningen och sedan träffade jag en man och gifte mig. När hans arbete omlokaliserades flyttade vi till staden Hull och där fortsatte jag inom resebranschen på en resebyrå. Senare hamnade vi i Croydon, men jag har bott större delen av min brittiska tid i Kent, som ligger strax utanför London.

Att hamna som nyinflyttad i en storstad som London kan till en början upplevas som ganska ensamt. Britterna socialiserade mest på puben – att umgås i hemmamiljö var inte vanligt i mitten av åttiotalet. Av en ren slump kom dock Birgitta i kontakt med en svensk kvinna och deras möte skulle komma att öppna upp en helt ny umgängeskrets.

– En dag när jag var hos slaktaren berättade han att det brukade vara en annan svensk kvinna där och köpa kött. Han såg till att vi träffades och vi fann varandra direkt. Vi kom att starta en skandinavisk förening som snabbt fick över åttio medlemmar. Vi höll i svenska traditioner och firade jul, midsommar och påsk tillsammans. Det var helt otroligt hur många skandinaver som fanns i samma område när man väl upptäckte dem.

   Föreningen kom att betyda mycket för Birgitta. Hon var äldre än de andra mammor hon träffat på barnaktiviteter och fick tillsammans med sina nya bekanta ett stort kontaktnät i den stora staden.

– När man är boende utomlands är det lätt att känna sig utanför. Både socialt och kulturellt. Att umgås med andra svenskar, norrmän och danskar gjorde att man kände sig lite mer hemma, berättar Birgitta.

Yrkeslivet fortsatte med försäkringsbolag, analysföretag, lite finare konfektion och receptionsjobb. Sedan kom pensionen – i England redan vid sextio års ålder för kvinnor. Då hade Birgitta sedan länge separerat från sin man och började så smått fundera på att återvända hem till Hammarö. Sedan sju år bor hon i ett av de nya husen i centrala Skoghall och stortrivs. 

– Nu är jag kvar för att stanna, säger Birgitta. Men det kändes jobbigt i början. Jag hade en aktiv mamma och det kändes konstigt att umgås med hennes vänner. När jag flyttade hem så trodde vissa av dem att jag skulle vara som Anita Ekberg – men jag kunde ju fortfarande prata bra svenska, skrattar Birgitta. Men nu har jag funnit nya vänner och mitt volontärjobb på Röda Korset betyder mycket. 

Men det är inte bara omtänksamhet inom Röda Korset som engagerar Birgitta. Hon har under många år arbetat som god man för ensamkommande barn och ser det som viktigt att ge det stöd och den hjälp som behövs.

– Ända sedan jag kom tillbaka från England har jag engagerat mig i att vara god man, säger Birgitta. Totalt har jag haft uppdraget åt elva personer och den första är nu min bonusson och har nu både eget boende och ekonomi. Jag tycker att man får så mycket tillbaka i det arbetet, kulturer blandas och blir till erfarenheter. Jag är också verksam i den ideella föreningen Världen i Värmland som hjälper papperslösa och hemlösa att få boende. Föreningen har haft ett bra samarbete med Hammarö kommun.

Men vad tycker då Birgitta är de stora skillnaderna mellan att bo på Hammarö och i en pulserande storstad? Det är inte de breda beskrivningarna som får ta plats i hennes svar, utan de små detaljerna.

– Det är klart att Skoghall har växt sedan jag bodde här som liten, konstigt vore ju annars. Den stora skillnaden mellan länderna är den att England är så mycket mer öppet för andra kulturer. Där kan man komma till stadsdelar där det bara bor pakistanier eller cyprioter. Där går karlarna i vita undertröjor och det känns som att man är i ett annat land än England. Misstänksamheten mot andra nationaliteter är inte så stor där. 

   Birgittas erfarenheter från tiden i England passar henne alltså utmärkt i sina nya arbetsuppgifter.

– Jag möter så många människor som på olika sätt behöver hjälp och stöttning genom Röda Korset och många av dem är väldigt tacksamma över att organisationen finns. Ungdomarna, speciellt de afghanska, är väldigt artiga. En del svenska ungdomar har en del att lära sig av dem

Spängerna ner mot Vänern är en populär plats att promenera på tycker Birgitta!

I England umgås många på puben så att fota Birgitta i pubmiljö kändes ganska självklart.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.