Visst är det konstigt att vi människor prisar vissa yrkesroller lite extra. Du har säkert, precis som jag, varit uppe i det blå sittandes i något flygplan. Visst är det konstigt att så fort planet landar, när hjulen precis börjat gnissla mot asfalten, smäller av en rungande applåd. Det är som om vi precis bevittnat ett mirakel. Halleluja! Men vänta lite. Är det inte det som vi förväntar oss? Att piloten ska ta ner oss på marken tryggt och säkert.
Jag undrar varför vi bara applåderar i luften. Varför gör vi det inte på marken? Tågföraren som lyckas hålla tidtabellen utan förseningar. Det om något vore väl ett mirakel värt att slå ihop händerna för. Eller vårdpersonalen och operationsteamet. De som lyckas operera bort en blindtarm och fylla i nitton blanketter före kafferasten. Eller busschauffören som tar bussåbäket runt alla små rondeller och stannar vid busstationerna med millimeterprecision. Var är applåderna? Jo, på flyget. Där hyllar vi någon som mest tryckt på en autopilotknapp i åtta timmar och haft det bekvämt bakom en stängd dörr. Var är logiken?
Tänk om vi förde in flygplanslogiken i vardagen. Jubelstorm på Ica när självscanningen faktiskt funkar. Tjoho vad bra! Eller stående ovation på Skatteverket när handläggaren säger ”det här går att lösa”. Snacka om att slippa oron i magen. Eller fönsterputsaren, förskolepedagogerna, socialsekreteraren, polisen, brandkår och ambulansen eller… you name it! Är vi inte hjältar allihop? Egentligen. Och värda all världens applåder.
Är det helt simpelt så att vi applåderar i luften för att vi är tacksamma att fortfarande vara vid liv när planet landat? Ska det krävas dödsskräck för att vi ska visa uppskattning? Då borde vi börja applådera lite mer här nere på jorden. Det är nog större fara här på marken än där uppe i det blå. Nästa gång bussen lyckas ta sig genom en trång rondell utan problem får vi nog göra vågen. Eller applådera!
// Annika
