Text: KRISTINA Foto: VIVECA KARSTRÖM ENCRANTZ
Karin Wik växte upp på Hammarö med hästar, dans och höga ambitioner – men det var först långt senare som hon hittade hem i skrivandet. Nu är hon aktuell med sin tredje spänningsroman om journalisten Ida Rossi, samtidigt som hon jonglerar familjeliv, kommunikatörsjobb och ett ständigt sug efter nya berättelser.
Karin Wik föddes 1979, växte upp på Hammarö och bor idag i ett radhus i Askim söder om Göteborg, tillsammans med sin man Erik som också är från Hammarö, deras två söner och katten Luna. Hemmet ligger nära havet, ett atriumhus med en liten uteplats i mitten. En plats som ger utrymme både för stillhet och samvaro, något som speglar Karins liv i stort.
Redan som barn på Hammarö präglades Karin av en nyfikenhet och ett stort rörelsebehov. Hon höll sig aktiv med dans, främst balett och hiphop, ridning och friidrott. Däremot lockade aldrig lagidrotter eller bollsporter. Hon växte upp med sin yngre bror, först på Götetorpsvägen och senare på Stjernes väg. Grundskolan gick hon på Mörmoskolan, innan hon valde det breda naturvetenskapliga programmet på Sundsta-Älvkullegymnasiet i Karlstad. Ett val som gav många möjligheter och innebar att hon fick fortsätta plugga med många av sina kompisar.
Efter studenten sökte sig Karin till Uppsala och Apotekarprogrammet. Det verkade som ett stabilt och klokt val – en utbildning med tydliga framtidsutsikter. Men halvvägs in i studierna började tvivlen gro. Trots intresset för naturvetenskap kände hon sig aldrig riktigt hemma bland molekylformler och läkemedelslära. Det var som att något saknades – något mer kreativt, mer berättande.
Till slut lyssnade hon på den där envisa inre rösten som alltid dragits till språk, människor och historier. Hon tog ett modigt beslut och bytte spår: från laboratoriernas värld till Journalisthögskolan i Göteborg. Här fick hon utlopp för sin nyfikenhet och sin vilja att förstå och förklara världen. Journalistdrömmarna tog henne vidare till Stockholm, där hon snabbt fick in en fot i branschen och började jobba på några av Sveriges största redaktioner – Aftonbladet, Expressen och Dagens Medicin. Det var en intensiv och lärorik period, men efter några år lockade en ny typ av berättande: den strategiska och långsiktiga kommunikationen. Steget över till kommunikationsvärlden blev därför både naturligt och givande.
När första barnet föddes gick flyttlasset tillbaka till Göteborg där både vännerna och det bekanta livet fanns. Karin började då arbeta som reporter på Volvos personaltidning. Idag är hon kommunikatör på Chalmers tekniska högskola, där hon främst arbetar med forskningskommunikation. Det innebär bland annat att skriva pressmeddelanden om komplexa ämnen – något hon beskriver som både utmanande och oerhört stimulerande.
– Jag trivs väldigt bra. Det är en rolig miljö med många duktiga kollegor, och jag får sätta mig in i nya ämnen hela tiden, berättar hon.
Sönerna Sixten och Nisse är nu 17 och 13 år gamla – födda med bara en dags mellanrum i maj, vilket gör deras födelsedagsfirande till en extra intensiv tid på året. Äldste sonen har ärvt Karins intresse för språk och ord, medan lillebror helst ägnar sig åt fotboll och hockey, där mamma Karin ofta syns vid sidlinjen som engagerad hejarklack. Familjen har ett aktivt liv tillsammans. De tränar, ger sig ut med båten när vädret tillåter, åker skidor på vintern och går gärna på konserter. Vänskapsbanden är viktiga, och umgänget med vänner är en självklar och energigivande del av vardagen.
Trots att skrivandet länge funnits som en dröm i bakgrunden, har det inte alltid varit lätt att ge det plats. Karin har många gånger påbörjat berättelser som sedan blivit liggande. Brist på inspriation, tvivel och vardagsliv har ofta kommit i vägen. Men med tiden började hon se även de ofullbordade försöken som viktiga steg i rätt riktning. De var inte misslyckanden, utan träning. När hon till slut fick en idé som verkligen grep tag i henne, bestämde hon sig för att hålla fast. Och den här gången gav hon sig själv förutsättningarna att lyckas. En skrivkurs på Folkuniversitetet gav både struktur och verktyg, och när hon insåg att hon kommit halvvägs in i manuset, fanns ingen återvändo. Det var dags att skriva klart.
Resultatet blev Skolan, en spänningsroman om journalisten Ida Rossi som återvänder till internatskolan Axelsons, en plats laddad med minnen, lojalitet och mörka hemligheter. Boken blev Karins debut och fick ett varmt mottagande. Efter krävande redigering antogs den. Men processen var både jobbig och lärorik.
– Första reaktionen var ”jag kan inte bättre, gör det själv då!”, men det gick ju. Det var nyttigt, säger hon med ett leende.
Succén följdes av Flickor som du, där Ida flyttar till en liten stuga vid Nolgårdsholmarna och ställs inför nya mysterier, denna gång kring ett nedlagt barnhem och anlagda bränder. I höst avslutas trilogin med Dö som ett djur, där två kroppar hittas vid en minkfarm i Åmotfors-trakten.
Inspirationen till Karins berättelser dyker sällan upp på kommando. Den kommer i stället smygande, ofta när hon minst anar det. Det kan vara en stark läsupplevelse som väcker en tanke, ett möte med en människa vars uttryck eller sätt att tala väcker nyfikenhet, eller en plats som känns laddad med något osagt. Ibland är det små detaljer i vardagen, en byggnad, ett ansiktsuttryck, en stämning, som sätter i gång hennes fantasi. Någon strikt och utarbetad kreativ process följer hon inte. Men det tar hon igen i disciplin.
För Karin handlar skrivandet inte om att vänta på inspiration utan om att skapa förutsättningar för att den ska kunna slå rot. Minst tre vardagskvällar i veckan sätter hon sig vid datorn, och helgerna är i regel vigda åt längre skrivpass. Det är en rutin hon håller fast vid, även när det tar emot.
– Men det tar nog inte mer tid än om man har häst eller ett trädgårdsintresse, säger hon med ett leende.
För Karin är skrivandet både ett åtagande och ett nöje. Något som kräver utrymme, men också ger energi tillbaka.
Trots framgångarna lockar inte ett heltidsliv som författare.
– Det är ett väldigt ensamt jobb. Det händer ju inget runt omkring en, bara i huvudet. Jag behöver människor och socialt sammanhang. En blandning vore bäst, kanske kan jag vara författare halvtid, funderar hon.
Bandet till Värmland är fortfarande starkt. Karins föräldrar har flyttat till Karlstad, och hennes mans föräldrar bor kvar på Hammarö, så resorna hit är frekventa.
– Jag saknar jättemycket från Hammarö. Här är jag ju präglad, både kulturellt och geografiskt. Allt blir en del av en när man växer upp. Naturen saknar jag speciellt. Jag drömmer om en sommarstuga här. Och ett dopp i Edsviken rekommenderas – där finns skär under vattnet som blir hala och roliga!, skrattar hon.
Med rötterna djupt förankrade i Hammarös stillsamma skärgårdslandskap, har Karin Wik burit med sig naturen och barndomens miljöer som en tyst men stark följeslagare genom livet. Numera lever hon sin vardag vid västkusten, i ett radhus i Askim med närhet till havet och horisonten – en annan typ av landskap, men med samma lugn och rymd som hon en gång fann i Värmland.
Mellan dessa två världar, den trygga uppväxten och det pulserande vuxenlivet, har berättelserna blivit en bro. Språket har alltid funnits där som en inre drivkraft, och även om det tog tid att hitta formen, tändes till slut den gnista som blivit till tre böcker och en levande författarröst. I dag balanserar hon sitt liv mellan kommunikationsyrket, familjelivet, vännerna och skrivandet. En väv där varje tråd är viktig. Den kreativa glöden som länge låg vilande har nu blivit en självklar del av hennes identitet, en kraft hon både litar på och hämtar styrka ur.
När den tredje boken om Ida Rossi nu släpps, står det klart att berättelsen om journalisten får vila, åtminstone för tillfället. Karin blickar i stället framåt mot nya projekt. Hon arbetar parallellt med två olika bokidéer och står inför valet att snart bestämma sig för vilken riktning hon ska ta härnäst. Klart är att hon fortsätter inom spänningsgenren, men denna gång kommer läsarna att komma ännu närmare brottet, och kanske till och med brottslingen.
– Huvudpersonen hamnar i djupt vatten och sugs in i en situation där hon blir en förövare, avslöjar Karin.
Resan från Hammarös strandlinjer till Göteborgs skrivbord har inte varit spikrak, men Karin Wik har funnit sin väg. Med berättelserna som drivkraft och en ständig nyfikenhet i bagaget är hon redo att ta nästa kliv. In i nya mörker, nya psykologiska djup och nya romanvärldar.
