Text: ANNIKA Foto: PIXABAY, KRISTINA
Lupiner i blått, rosa och vitt hör sommaren till för många svenskar. Men bakom blomsterprakten döljer sig ett växande problem. Från den 15 maj i år gäller skärpta regler för flera invasiva växtarter, däribland blomsterlupin och vresros.
Med sina färgstarka blomspiror har lupiner länge varit ett självklart inslag längs svenska vägar, ängar och öppna fält. För många är de lika förknippade med sommaren som syrener och smultron. Men samtidigt som de uppskattas för sitt utseende är de också ett växande problem för den biologiska mångfalden. Den vanligaste arten, blomsterlupinen, sprider sig snabbt och bildar täta bestånd som tränger undan andra växter. När lupinen tar över förändras markens förutsättningar, vilket gör att många inhemska arter får svårt att överleva.
När de invasiva växterna breder ut sig påverkas också pollinatörer som bin, humlor och fjärilar. Många insekter är beroende av våra inhemska blommande arter för både pollen och nektar. När stora bestånd av exempelvis lupin tar över minskar variationen i naturen, vilket kan göra det svårare för pollinatörerna att hitta den näring de behöver.
Från 15 maj 2026 omfattas flera invasiva växtarter av skärpta regler i Sverige. Det innebär bland annat att växterna inte längre får planteras, säljas eller spridas vidare. Förutom blomsterlupin omfattas även arter som vresros, kanadensiskt gullris, vattenpest, strandkotula, spärroxbär och sibiriskt fetblad.
I den tidigare EU-listan över invasiva arter hittar vi även jättebalsamin, jätteloka och parkslide. Flera av växterna är välkända i svenska trädgårdar och landskap, men har visat sig spridas okontrollerat och orsaka stor skada i naturen. Har man invasiva arter på sin mark är det fastighets- eller markägarens ansvar att bekämpa dem. Hur det görs varierar mellan olika växter, men ofta handlar det om att gräva upp hela plantan eller att slå eller klippa ner den upprepade gånger under växtsäsongen, helst innan den går i blom.
Växtavfallet måste också hanteras varsamt. Det får inte läggas i komposten utan ska packas i dubbla plastsäckar och slängas som brännbart på återvinningscentralen. För vissa arter, som parkslide, krävs särskilda metoder för att bekämpningen ska fungera.
På Hammarö arbetar kommunen aktivt med att begränsa spridningen av invasiva växtarter.
– Vi försöker jobba systematiskt med att först upptäcka var arterna finns, sedan begränsa och minska spridningen och där det är möjligt försöka få bort hela bestånd, säger Martin Elfström, gatuingenjör på Hammarö kommun.
Just nu ligger extra fokus på arter som sprider sig snabbt, bland annat jättebalsamin.
– Bekämpningen sker genom att vi rycker plantorna innan de hinner sätta frö. De områden vi jobbar i har vi tagit fram tillsammans med Länsstyrelsen för att prioritera rätt insatser på rätt platser där de invasiva växterna skadar den inhemska naturen som mest, berättar Martin.
Kommunen arbetar också förebyggande mot bland annat lupin och gullris genom att slå vägytor tidigare på säsongen.
– På så sätt minskar vi spridningen över tid, fortsätter han.
Vid dikesrensning längs vägar försöker kommunen också få med både rötter och frön för att minska återväxten. Massorna körs sedan till särskilda upplag där de täcks. Parkslide beskriver kommunen som en särskild utmaning.
– Här testar vi flera olika metoder, bland annat knäck och täck, där man knäcker stjälkarna och täcker marken med duk med massor ovanpå. Arbetet måste ske väldigt försiktigt för att inte råka sprida växten vidare, säger Martin Elfström.
Kommunen rapporterar även in fynd i det digitala rapporteringssystemet Artportalen, och uppmuntrar invånare att göra detsamma.
– Kunskap gör stor skillnad i det här arbetet. Vi vill samarbeta både med invånare, markägare och Länsstyrelsen, för det är först när vi jobbar tillsammans som vi verkligen kan göra skillnad.
Att en växt är vacker betyder inte alltid att den hör hemma i vår natur. De nya reglerna är ett försök att ge inhemska arter bättre möjligheter att överleva och att bevara den biologiska mångfalden för framtiden.
