Text: GARY BERGQVIST Foto: KRISTINA
Vi välkomnar vår nya krönikör Gary Bergqvist. Han har en lång bakgrund som journalist på Nya Wermlands-Tidningen och har senare undervisat i journalistik vid Karlstads universitet. I sin första krönika tar han oss med till Skoghalls Folkets hus, där mötet med en dokumentär om Siw Malmkvist blev en nostalgisk resa fylld av musik, skratt och minnen.
Det var rena nostalgiträffen på Skoghalls Folkets hus häromdagen. Vithuvade var de. De kom staplande, haltande, lutande mot sina rollatorer. Majoriteten av dem var kvinnor. Männen var lätträknade av två anledningar: ointresserade av kultur, eller att de tagit steget in i evigheten.
Jag var en av de vithuvade, man, förvisso, men också intresserad av det som bjöds – Dokumentären om Siw Malmkvist.
Siw har följt mig genom livet allt-sedan jag köpte hennes första EP-skiva på 50-talet. Den hette Jazzbacillen. Siw började sin sångarkarriär som Jazzsångerska, sjöng på Nalen och åkte på turné med jazzsaxofonisten Arne Domnérus.
Men sedan blev det schlager för hela slanten – nästan!
När vi alla vithåriga slagit oss ned i biofåtöljerna fick vi se vår ungdomsidol, nu 88 år ung. Lika vital och slagfärdig i huvudet som tidigare. Och vig som en gymnast i sina bästa år. När hon gjorde sina helt otroliga gymnastikövningar hördes en avundsjuk suck från alla vithuvade i salongen. Det hade vi inte ens klarat av att göra i vår gyllene ungdom. Och naturligtvis hade ingen av oss – hur vi än hade ansträngt oss – kunnat sjunga med sådan bravur som hon, allt från jazz, visa, schlager till
musikal. När hon vid 45-års ålder fick erbjudandet att spela Pippi Långstrump på scen tvekade hon. Va, en 45-årig Pippi?! Det går väl inte, menade hon. Men, se, det kunde hon och det var självaste Astrid Lindgren, Pippis ”mamma”, som fick till det. ”Henne ska vi ha”, sa Astrid lika triumferande som toreadorerna sa om tjuren Ferdinand.
Siw har haft dåligt självförtroende i hela sitt liv. Hon var lika tveksam till att ta huvudrollen tillsammans med skådespelaren Ernst Hugo Järegård i musikalen ”Nine” på Oscarsteatern i Stockholm.
Det blev naturligtvis succé.
När jag träffade Siw Malmkvist, i samband med ett uppträdande i Skoghalls Folkets Park 2018, berättade jag för henne, att ett av mina starkaste upplevelser var just musikalen ”Nine” där hon spelar Luisa. Hennes ”Ge dig iväg” är stark och intensiv. Jag sa det till henne, och i filmen ser hon den sången och musikalen ”Nine” som det bästa hon gjort i sin karriär.
Vi får väl tro henne, det är ju hon själv som kan och upplevt allt hon gjort.
Men visst finns det många andra toppar i hennes liv, och sånger som vi minns och nynnar på då och då. De sitter där trots sämre minne och andra skröpligheter. Musik sägs vara det som hänger med som bäst när allt annat inte fungerar som det ska.
Och när Siw Malmkvist i slutet av filmen tar studenten på sitt speciella sätt (det sitter i mössan, helt enkelt), då skrattar vi alla åt den spralliga tösen. 88 år ung. Och med sångrösten kvar. Det är en prestation bara det.
Glada och förnöjda reser vi oss, och känner oss alla lite spralligare. Tack för allt Siw Malmkvist!
Gary Bergqvist