Text och foto: FILIP FALK
Här är Filip Falks första bloggartikel, komprimerad och översatt till svenska.
Idag har jag tänkt att skriva om Hammarös i särklass mest kända fornlämning, nämligen en runsten vid namn Hovlandastenen. Den är rest vid Hovlanda, ett namn med en lite ovanlig betydelse eftersom ordet ”hov” är fornnordiska för en sorts byggnad där folk tillbad asagudarna, vad vi skulle kalla ett tempel.
Hovlandastenen, eller VR3 som den också kallas, är en av endast två vikingatida runstenar som vi
känner till i Värmland; den andra kallas Väsestenen.
Det finns även två äldre runstenar, Järsbergsstenen, som står utanför Kristinehamn och Skramlestenen i Gunnarskog. De är skrivna med den äldre futharken som användes när man pratade urgermanska här i vår del av världen.
Hovlandastenen är, som jag nämnde, en vikingatida runsten, men för att vara mer exakt dateras den till åren runt 1025 e.Kr. Den anses tillhöra den norska runstens-traditionen. Vilket inte är speciellt konstigt, eftersom Värmland är ett gräns-område med influenser från Norge, Västergötland, Sveaväldet och det som nu är norra Sverige. Alla dessa influenser möttes här, vilket syns i det arkeologiska materialet. Även om stenen inte har någon annan dekoration än inskriptionen är den ganska vacker i sin enkelhet. På stenen står det:
Biorn ræis[ti] stæin þenn[a] æfti Æsgæi, si[nn] …
Björn reste denna sten efter Esger, sin…
Stenen är tillverkad av röd gnejs och mäter 86 centimeter hög och 48 centimeter vid basen.
Den första omnämnandet av stenen är från 1683, när den uppmärksammades av Antikvitetsarkivet. År 1728 gjorde regementets barberare och kirurgen vid Värmlands regemente, Daniel Noreen, en teckning av stenen. Den var krossad, och när Daniel gjorde teckningen var fler bitar närvarande, så vi vet tack vare honom mer om inskriptionen än vad som går att läsa nu. Ändå saknades bitar redan då, vilket gör det omöjligt att veta relationen mellan Björn och Esger. Kanske var Björn fadern som reste stenen över en son som dog på något annat ställe. Vi kommer troligtvis aldrig att få veta, om inte någon hittar de saknade bitarna. Sedan teckningen gjordes har de avbildade fragmenten också gått förlorade. Flera misslyckade försök har gjorts för att hitta dem genom åren, men har vi tur så ligger fragmenten i någons trädgård på ön.
Från 1867 finns en historia nedtecknad om att en lokal smed ska ha tagit stenen för att använda den i sin
smedja, men han kom att ångra detta då hans nätter plågades av mardrömmar. Detta slutade när han återvände stenen till platsen där han fann den. Intressant nog vet vi att stenen var borta en tid, men den hittades av länsman Sandelin och återfördes till sin plats.
Stenen hittades ursprungligen 200 meter sydväst om dess nuvarande plats, närmare vägen. 1958 körde en lastbil på stenen och välte den. Så den flyttades till sin nuvarande plats där den inte är lika utsatt för trafiken.
Enligt en lokal legend bodde sonen till en kung på gården Hov-landa. Gården namngavs efter honom och stenen restes efter honom. Om detta har någon sanning kan vi inte veta, men vi vet att hans namn inte var Hov så vi kan utgå från att denna historia tillkom under en tid då folket på ön inte kunde tyda runorna.
Vi vet att gården Hovlanda har varit en viktig plats under lång tid, inte bara på grund av det som tidigare nämnts, utan också för att detta enligt en tradition var platsen för den första kyrkan på ön. Den byggdes troligen under den tid då kristna missionärer var aktiva i området. Detta skulle troligen placera byggandet av den kyrkan runt samma tid som runstenen.
Inte långt från runstenen ligger det lilla gravfältet Spjällkullen, som troligen var där invånarna i Hovlanda begravde sina döda under järnåldern. Gravfältet består av fem gravhögar. Enligt en äldre källa gjorde en Dr. Kjellmark en utgrävning av högarna, men han hittade endast brända ben och kol. Jag antar att Dr. Kjellmark är densamme som arkeologen Knut Kjellmark (1866–1944), som bodde en tid i Värmland.
Det verkar som om folket i Hovlanda slutade använda detta gravfält före vikingatiden. Kanske använde de istället det närliggande gravfältet vid Hammars Udde, eftersom det hade blivit mycket framträdande och är ett av de större i Värmland. Men detta kommer jag att berätta mer om i framtiden.
Hovlandastenen som den ser ut idag där den står.
