Man kan ibland få intrycket av att världen är ganska rättvist fördelad. Vi går upp, jobbar, tar ansvar, sköter vardagen och försöker hålla ihop både liv och logistik. Fast vissa har en extra funktion nattetid som ingen riktigt beställt, ett slags inbyggt ljudsystem som inte går att stänga av.
Det finns en viss orättvisa i hur mycket olika människor får ut av natten. Den ena sidan ligger och försöker sova, ofta med ganska höga ambitioner om återhämtning och morgondagens bästa version av sig själv. Den andra sidan sover redan djupt, men låter dessutom som att de ställer upp i någon form av inre motorsågstävling.
Då börjar ofta den där klassiska nattliga förhandlingen i mörkret. En lätt knuff i sidan som börjar som en artig påminnelse men ibland utvecklas till något som gränsar till ren och skär misshandel, följt av en minut av hoppfull tystnad som snabbt ersätts av ljudet av… fortsatt livsuppehållande snarkning.
På morgonen råder total minnesförlust på ena sidan och full juridisk bevisföring på den andra.
Vi har skickat människor till månen, vi har kartlagt DNA och vi har appar som kan hitta exakt rätt låt på tre sekunder om man nynnar lite halvdant. Men när det gäller den halvan av mänskligheten som verkar ha utvecklat ett nattligt ljudsystem som kan konkurrera med ett mindre sågverk, då är det plötsligt väldigt tyst på innovationsfronten. Eller nej, det är ju inte så att det saknas innovationer. Det finns gott om dem. Problemet är att de fungerar ungefär som skrivare. De har all teknik som krävs för att lösa problemet, men föredrar ändå att skapa ett nytt. Så det fortsätter. Med öronproppar som standardutrustning och soffor som evakueringsbostäder.
I ärlighetens namn, tänk vilken underbar värld det skulle vara om alla faktiskt fick sova på nätterna. Tänk dig en utvilad, pigg och glad livspartner i ditt hem, som inte går runt som en lättantändlig krutdurk på morgonen utan snarare som en mänsklig soluppgång. Ingen som exploderar över småsaker, utan en person som faktiskt orkar tycka om livet, och dig, samtidigt.