Jag kan sluta äta jordgubbar precis när jag vill. Tror jag. Eller ljuger jag nu? Det börjar alltid med att jag lurar mig själv. “Jag ska bara ta några.” Ett par jordgubbar till frukost. Kanske lite på yoghurten eller gröten. Inget allvarligt. En vecka senare står jag i köket med röda fingrar, tomma bäraskar och något vilt i blicken. Jag har ätit jordgubbar till frukost, lunch, middag och kvällsmål. Någonstans där emellan lade jag dem i en sallad – vilket smakade fantastiskt.
Jordgubbar är inte ett livsmedel. De är ett tillstånd. En sommarförälskelse. De säger: nu är vi här. Nu luktar det solkräm, gräsmatta och grillad korv. Nu kan jag gå barfota i gräset, kanske snubbla över trädgårdsslangen och äta dessert utan att ha ätit middag.
Men det finns ett mörker också. Vi vet vilket. Priset! För oss som är besatta av detta underbara bär blir det lätt stora hål i plånboken.
De första bären, importerade och ledsna, kostar som om varje liten gubbe fått åka business class-flyg hit och personligt vattningsschema. Och smaken är oftast unken och ledsen. Inte kan de mäta sig med våra inhemska inte. Ändå står vi där varje vår, lika lättlurade som om vi aldrig varit med förr. Och sen, när de svenska bären väl dyker upp, blir vi giriga. Skamlösa. Plötsligt är 60 kronor litern ett fynd. En investering för den inneboende gourmeten i mig.
Har man en egen jordplätt kan man odla och plocka själv. Då smakar de ännu bättre. Solvarma, osköljda, med enstaka myra som crunch. Det är en av de få gånger livet faktiskt smakar exakt som det ser ut i
reklamen. Himmelskt! Det är bara att erkänna. Jag är en bärfrossare. En som äter jordgubbar som om någon snart kommer och tar dem. För det gör de ju. Snart är det över. Snart är det höst. Men inte än. Just nu är det sommar. Och det smaken av sommar smakar exakt som den ska. Ljuvligt!
// Annika