Jag sitter här och undrar om det bara är jag som undrar hur vi i generation X överlevde en barndom som i dag skulle generera minst tre orosanmälningar och ett krismöte med soc. Vi drack vatten ur trädgårdsslangen, cyklade utan hjälm och var ute hela dagarna och som vi lekte. Skrubbsår på knäna var ett tecken på att man faktiskt hade haft riktigt roligt ute. Skulle vi någonstans fick vi gå själva eller cykla. Mamma sa bara “ring när du är framme” utan att ens ibland veta vart vi skulle. Och i äventyrens skogar fanns ingen telefon men det gick bra ändå. Bara vi var hemma till middagen. I dag får ungarna panik av låg batterinivå i telefonen och ett WiFi som inte fungerar. Vuxna får hjärtklappning om de inte kan följa barnet i realtid på en app. Om de ens undrar var telningen håller hus. Tänk att vi X:are överlevde utan mobiltelefon, utan skjuts överallt och utan någon som applåderade varje gång vi lyckades ta oss till skolan. Och ändå sitter vi här högst levande.
Jag sitter här och undrar om det bara är jag som tycker att curlandet inte längre stannar vid barndomen utan glatt följer med in i vuxenlivet? Framför allt de vuxna som tillhör generation Z. Föräldrar mejlar lärare på högskolan, ringer chefer inför anställningsintervjuer och ibland sitter de bredvid under hela intervjun. Jo, det ska tydligen vara sant. Jisses, alltså! Eventuella motgångar coachas numera direkt av professionella. Vi har upp- fostrat en generation som är extremt väl bekräftad, men fullständigt oförberedda på livet utanför mammas trygga famn.
Jag sitter här och undrar hur det kunde bli så att bekvämligheten fick ta över allt. Det som inte applåderas riskerar att kännas meningslöst. Misslyckanden får handledare som hjälp. Varenda liten prestation dokumenteras, granskas in i minsta detalj och det jagas likes eller hjärtan i sociala medier. Någonstans mellan trädgårdsslangen och föräldern på anställningsintervjun har förmågan att klara sig själv försvunnit. Ungarna har blivit experter på att vara bekräftade men fullständigt oförberedda på livet. Och det, om något, är hål i huvudet. Det tycker i alla fall jag.
// Annika