Text och foto: KRISTINA
Efter närmare 20 år i Sverige tvingas Joyce Thomas, 78, lämna landet hon kallar sitt hem. Här finns sonen, två av barnbarnen, vännerna och vardagen hon byggt upp. Nu väntar ett nytt liv i Storbritannien, landet hon lämnade för snart två decennier sedan.
Det första som möter oss är fotografierna på Joyce och hennes man. De står i hallen i den ljusa lägenheten på Skoghall, ett hem hon köpte för bara ett år sedan för att komma närmare sin son och sina två barnbarn här i Sverige. Med tårfyllda ögon visar hon runt. Varje rum bär spår av den renovering hon själv lagt ner både tid, kärlek och pengar på. Hon har valt färger, gjort om från golv till tak och skapat ett hem där hon har trivts. Nu ska allt lämnas bakom henne.
Joyce växte upp i Malawi men flyttade som 17-åring till Storbritannien för att utbilda sig till sjuksköterska. Där träffade hon mannen som hon skulle komma att dela större delen av sitt liv med, och tillsammans fick de två söner. Så småningom gick flyttlasset till Sverige. Paret hade tidigare besökt släktingar här och blev förtjusta i landet.
– Jag tyckte så mycket om årstiderna, naturen och lugnet. Jag kände mig så lycklig här och började verkligen se Sverige som ett hem. Till slut kändes det självklart att vi skulle flytta hit, berättar Joyce.
Paret bosatte sig i ett hus i Ulvsby, där de skapade ett fint hem med en fantastisk trädgård som de lade mycket tid på att sköta om. Med åren började de känna att både huset och trädgården innebar mer arbete än de orkade med, och de valde att flytta till ett mindre hus i Kil.
När hennes man blev sjuk och senare gick bort förändrades livet ännu en gång. Joyce valde 2025 att flytta till Skoghall, där hennes ena son bor och hon har sina två barnbarn nära.
– Jag ville vara nära min familj. Här har jag lärt känna många människor och alla är så snälla och trevliga, berättar Joyce.
Hon har hittat sin plats på Hammarö. På den korta tid hon bott här har hon hunnit känna sig välkommen och som en del av samhället. Hon möter människor som hälsar och småpratar, och de vänliga mötena i vardagen har gjort att hon känt sig hemma. För Joyce handlar ett hem inte bara om en adress, utan om männis-korna runt omkring. De välbekanta ansiktena, gemenskapen och känslan av att höra till. Det var också här hon trodde att hon skulle få leva resten av sitt liv.
När Storbritannien lämnade EU förändrades reglerna för brittiska medborgare som redan bodde i Sverige. Sverige valde, till skillnad från vissa andra EU-länder, ett system där brittiska medborgare behövde ansöka aktivt om en ny uppehållsstatus för att behålla sina rättigheter. Informationen om de nya reglerna var svår att tolka, och Joyce och hennes man uppfattade inte att de behövde göra en särskild ansökan.
I slutet av 2022, efter en julresa till Storbritannien, fick de i tullen veta att de behövde skicka in sin ansökan före årsskiftet. På grund av bland annat postgången under helgerna kom ansökan in några dagar för sent. Kort därefter förändrades livet på nytt när hennes man drabbades av cancer och senare gick bort. Det blev en period fylld av sorg och stora förändringar i livet.
– Det var en fruktansvärd tid när min man dog. Men det kunde jag ändå förstå. Man vet att livet tar slut någon gång, även om det är väldigt sorgligt. Det här är mycket värre, för jag vet inte vad som kommer att hända med mig. Det är hemskt att inte veta. Att inte veta var jag ska bo, hur mitt liv ska bli och om jag någonsin kan komma tillbaka till Sverige.
Efter avslaget från Migrations-verket i november 2023 tog Joyce hjälp av en advokat och beslutet överklagades. Många människor på Hammarö och i hennes närhet engagerade sig och skrev personliga brev för att visa sitt stöd och berätta om hennes starka anknytning till Sverige. Överklagandet avslogs senare av migrationsdomstolen, men ärendet har nu tagits vidare till migrationsöverdomstolen.
För två veckor sedan fick Joyce ett brev där det stod att hon måste lämna landet inom fyra veckor. Beskedet har tagit hårt på henne. Hon beskriver en trötthet som inte bara handlar om kroppen, utan om att hela tiden behöva leva med oro och att inte veta vad framtiden ska innebära.
– Jag är så trött, så trött. Jag har kämpat så mycket och nu vet jag inte längre vad jag ska göra.
Under hela sin tid i Sverige har Joyce klarat sin egen försörjning och aldrig varit beroende av bidrag. I dag får hon sin pension från Storbritannien.
– Vi har skött oss och alltid betalat våra räkningar. Det här känns oerhört orättvist.
Hon upplever att beslutet inte tar hänsyn till omständigheterna kring den försenade ansökan och den situation hon och hennes man befann sig i när de försökte förstå de nya reglerna.
– Det känns väldigt fyrkantigt. De ser bara att ansökan kom in ett par dagar för sent.
Den 17 juli går flyget till Storbritannien. Om Joyce stannar kvar skulle hon vistas i Sverige utan tillstånd, något hon själv inte vill riskera. För Joyce är tanken på att hamna i en situation där hon inte längre följer reglerna mycket främmande.
– Jag vill inte bli en kriminell på äldre dagar. Jag har alltid skött mig och gjort rätt för mig, säger Joyce.
I Brighton väntar till en början ett litet rum hemma hos hennes andra son medan hon försöker hitta en ny väg framåt. Tanken på att börja om vid 78 års ålder känns överväldigande.
– I min ålder ska man inte behöva flytta och börja om från början.
Hon tänker också på hur lång tid det tar att bygga upp ett nytt liv.
– Det tar tid att få riktiga vänner som man kan lita på. Och vem vet hur mycket tid jag har kvar. Här har jag allt. Jag har familj, hem och vänner. Det är inte själva flytten som gör mest ont. Det är allt hon lämnar efter sig. Här finns hennes son, hennes två barnbarn, vännerna och graven där hennes man vilar. Framför allt tänker hon på tiden hon inte längre får dela med sina barnbarn här i Sverige, alla de där små vardagsstunderna som betyder så mycket.
De senaste åren har varit fyllda av sorg och oro. Först förlorade hon sin man. Sedan kom beskedet att hon måste lämna Sverige. Bara några dagar senare fick hon också ta det tunga beslutet att låta sin gamla hund somna in, något som blev ännu en sorg i en redan mycket tung period.
– Jag har gråtit väldigt mycket. Nu tänker jag bara på vad som ska hända med mig. Det är hemskt.
Samtidigt är hon tacksam för stödet från människorna omkring henne.
– Alla här är så snälla och försöker hjälpa mig. Det betyder väldigt mycket.
En advokat arbetar nu vidare med hennes ärende och Joyce hoppas att migrationsöverdomstolen ska besluta att ta upp fallet. Samtidigt vågar hon inte stanna i Sverige medan hon väntar på besked.
– Sverige är mitt hem. Här har jag mitt liv. Här vill jag stanna.
