Vad jag skulle vilja ta en diskussion med den eller de personer som bestämt att pås-lakan inte behöver ha hål i hörnen. Du vet de där hålen som man stoppar in händerna i för att få tag i täckets hörn för att sedan dra det på plats. Utan de där hålen blir det som att klä på en blöt tröja på en säl. I mörker. Med vantar på. För oss som använder dubbeltäcke blir det sju resor värre. Jag har väl svurit en och annan harang genom åren. Ja, du fattar säkert varför. Och ändå, trots alla svordomar, finns det något nästan poetiskt över kampen. För känslan av nytvättade, lufttorkade och väldoftande lakan när man går och lägger sig är det inte mycket som kan slå.
Jag funderar också på en av nätternas stora mysterium. Täckets förmåga att krypa ut ur påslakanet. Man sträcker ju lakanen och fluffar upp kuddarna varje morgon då man bäddar. Hur kan det då, bara några timmar in på natten, gått helt bananas i sängen? Uppe vid hakan är det tunt och kallt och fötterna får brottas med ett täcke i trippla lager. Det är som om det pekar långt finger åt en. Ha, ha, där fick du! Försök hålla mig på plats du. Jag gör som jag vill, tycks åbäket skrika rätt i fejset på mig. Men när täcket äntligen ligger som det ska, då känns det som en liten, enkel seger i vardagens stora kaos.
Sen finns det ett annat mysterium med dessa påslakan. Jag tänker på tvätten. Hur beter det sig inne i tvättmaskinen egentligen? Det äter ju tvätt. Det är mer regel än undantag att allt annat som samsas i trumman under tvättprogrammet samlas INUTI påslakanet. En stor våt, tung klump får man brottas med för att kunna hänga upp tvätten. Och allt som gosat in sig i lakanet ser ju ut som russin när det ska hängas. Pust! Men trots allt det här står man där igen när sängen ska bäddas ren med ny optimism. Man vet att det kommer att bli jobbigt men man gör det ändå.
Annika
