Klockan är strax efter åtta på morgonen. I klassrummet där dagens första lektion ska börja pratar femton elever i munnen på varandra. Samtidigt har någon spillt ut juice på golvet från den medhavda frukostpåsen. En annan försöker smuggla in sin hamster i ryggsäcken. Och skoldagen har bara börjat. Mitt i allt står läraren och försöker se cool ut. Om hen hade haft superkrafter hade det här varit en lätt match. En bagatell. Men med endast en kopp kallt kaffe som vapen går det trögt att få ordet och den riktade uppmärksamheten mot sig.
Men tänk om alla lärare hade haft superkrafter likt sagans Avengers. Vi börjar med superhörseln: viskningar från ett klassrum våningen under skulle höras tydligt, ljud från någon som smyger med mobilen, plättlätt att höra, och kanske till och med tanken “jag hatar matte” hörs som viskningar, eller rop, i en luttrad lärares öron. Sedan superstyrkan: hen lyfter humöret på hela klassen och knyter ihop en labbrapport med en hand. Tidsresande? Självklart! Hen rättar läxor från nästa termin redan idag. Telepati? Vad annars? Inte går det att hitta på någon vit nödlögn här inte. Hen vet exakt när “jag glömde” betyder “jag spelade Fortnite hela natten”.
Mest perfekta superkraften måste ändå vara att kunna göra sig osynlig. Perfekt att smyga sig på fusklappar, gömda godispåsar eller tonårshjärnor i kris. Lägg till förmågan att multitaska på övermänsklig nivå, svara på sms, hålla lektion, trösta en gråtande elev och ändå hinna med en viral dans från TikTok. Du börjar förstå va? Lärare är i själva verket skolans Avengers.
Ironiskt nog bemöts de sällan som hjältar. Inga röda mattor här inte och heller inga Oscars. Kanske borde de ha en fladdrande cape, ett svärd, gärna av lasermodell, eller åtminstone en kontorsstol med raketmotor. Men tills vidare kan vi åtminstone stanna upp och inse att varje lektion, varje rättad uppsats, varje överlevd kaosdag är ett superhjälteögonblick. Och det är utan överdrift, nästan helt sant.
Jag vet att det finns otroligt många fler yrkesgrupper som bör lyftas och hyllas. Men de är som stjärnorna på himlen. Det går inte att räkna dem alla.
// Annika