Det finns saker i livet man kan förbereda sig på. Att tvätthögen aldrig försvinner, pollenallergi, att barnen plötsligt äter som små hockeylag. Och så finns klimakteriet. Det kom inte direkt med en manual som jag hann bläddra i. Det bara dök upp och satte sig som en ganska bestämd inneboende med åsikter om både nattsömn, humör och midjemått. Vi kan börja där hemma. Familjen har nämligen upptäckt att köksskåpen inte längre är en trygg zon. Det som en gång var en gemensam plats för fredagsmys har utvecklats till något jag har väldigt starka åsikter om. Jag har blivit en sorts privat tullmyndighet för godisimport.
Och så var det det där med kläderna. Jag har en garderob som länge varit lojal. Vi hade ett fungerande samarbete. Nu känns det som att den sitter i ett förhörsrum och vägrar samarbeta. Dragkedjor som tidigare gick upp utan problem har nu helt tagit ställning mot mig. Vissa plagg har gått över till att bara ligga där som en påminnelse om en tid då kroppen uppförde sig mer förutsägbart.
Sömnen då. Den kan vi prata om. Eller snarare, den kan vi numera inte lita på. Jag som tidigare kunde sova som en sten, gärna åtta timmar i sträck, har nu utvecklat en ny hobby som består i att vakna mitt i natten och fundera på saker som absolut inte behöver lösas klockan 03.17. Typ om jag verkligen låste ytterdörren eller släckte ljuset på jobbet. För att få ordning på det där har jag dessutom fått ta till mediciner. Vilket i sig hade varit en enkel historia om inte världen samtidigt bestämt sig för att göra det hela svårt. För det första ingår just min medicin inte längre i högkostnadsskyddet, vilket gör att varje hämtning på apoteket känns som ett mindre ekonomiskt vägskäl. För det andra är de oftast restade.
Och mitt i allt detta dyker sociala medier upp som en slags parallell verklighet där män i videos förklarar klimakteriet för andra män. Med en entusiasm som får det att låta som att de precis uppfunnit begreppet “värmevallning” och nu vill dela denna upptäckt med världen.
Men ändå. Trots trötthet, klädkriser, medicinjakt och snacksdiskussioner så är det också en påminnelse om att kroppen förändras, inte alltid på ett artigt sätt, men heller inte utan humor om man tittar lite snett på det.
Familjen lär sig att leva med en ny version av mig. En som har starkare åsikter om fredagschips än tidigare, som sover lite mer kreativt och som ibland försvinner in på apoteket som om det vore en del av vardagslogistiken. Och jag lär mig att det kanske går att skratta åt det också. I alla fall mellan varven.
