När julen nalkas börjar vi varje år med samma löfte: ”I år tar vi det lugnt.” Eller hur? Sen går det tre dagar och man står där med glitter i håret och en puls som slår knut på sig själv. Känslan kommer över en att man är projektledare för ett evenemang man inte kan minns att man tackat ja till.
Adventsljusstakarna är det första som ska plockas fram. Konstaterar snabbt att två lampor gått sönder, av ren princip, verkar det som. Det är för mig en gåta hur en sak kan gå sönder när den inte gör annat än ligger nerplockad. Den var ju hel när vi lade ner den. Stakarna ser lite slitna ut men de får duga ändå. De är nog bara lite trötta, precis som de flesta av oss andra i december.
Sen ska pyntet fram, och det är bråttom! Kartongerna med julsaker som stått bortstuvade längst bak i förrådet får man börja med att gräva fram. När man till slut fått ut dom inser man att man sparat saker man hatar av rent traditionella skäl. ”Den här ska vi absolut inte använda mer” sa man förra året. Och nu står man där igen och hänger upp den på precis samma ställe som förra julen.
När det gäller granen så har vi varit taktiska. Vi har köpt en i plast. Den har vi haft i många år. Den var inte billig i inköp men gissa om vi har sparat in dom pengarna? Ja, med råge är svaret på den frågan. Fin är den fortfarande i alla fall och barrar gör den inte. Det är bara att plocka fram väskan och montera ihop. Men det är klart, som en riktig svensk rödgran luktar den ju inte.
Julmaten är ett ämne att diskutera för sig. Det är som ett museum av maträtter som överlevt tack vare traditionell envishet. En av sorterna av sill är så gammal i konceptet att den borde fått kulturminnesstatus. Ingen äter den, men den ska vara där. Punkt. Sen funderar jag på vilket som är bäst. Att ha mat kvar eller att det mesta av maten gått åt när alla ätit färdigt. Mätta lär ju alla bli i vilket fall som helst. Överflödets tid är här.
Julklapparna då? Ungarna har blivit vuxna och kan köpa vad de vill själva. Men paket hör till julen och vi är alla överens. Vi ”köper bara något litet”. Det slutar med att man kommer hem med saker ingen bett om: en filt, en termos och någon mystisk köksapparat som ser ut att kräva körkort. Och mottagaren som bara ville ha ett presentkort. Barnbarnen då? Klart de ska klappar. Men vad? De har ju redan allt en unge behöver. Och mer därtill. Jag får bara hoppas att Tomten lyckats klura ut något vettigt tills han kommer och julklappsutdelningen börjar.
Ändå… mitt i allt detta kaos, pepparkaksdoft, skratt och glöggfläckar händer det där märkliga, det blir jul. Inte trots allt vi gör, utan tack vare allt vi försöker göra. Att vi varje år går in i det mysiga decembermyset utan att lära oss. Och det är väl det som är poängen. Trots allt, mot all logik, älskar vi det! Med det vill jag säga dig… Låt julefriden sänka sig!
// Annika