Text: ANNIKA Foto: KRISTINA
Du har säkert sett henne i Skoghall eller på något apotek i Karlstadsområdet med det asymmetriska håret och ett leende som smittar. Lizbett Jacobson har ägnat decennier åt apoteksvärlden, men hon är mer än bara ett välbekant ansikte, med ett liv fyllt av familj, engagemang och färgstarka historier och nu uppmärksammad i Hemmets Journal.
Du vet när man möter ett välbekant ansikte och hejar utan att tänka. Sedan går man några steg och undrar: vem var det där? Precis så är det att möta Lizbett Jacobson. För om du någon gång besökt ett apotek på Skoghall eller i Karlstadsregionen är chansen stor att du redan har mött henne.
Lizbett har arbetat på de flesta apotek i Karlstad med omnejd, och de senaste åren har hon varit stationerad på Kronans Apotek på Skoghall. Hon är lätt att känna igen, den asymmetriska frisyren som idag drar åt det grå, och det där glada leendet som sätter tonen redan innan första ordet är sagt.
– Frisyren har jag varit trogen i tio år, men inte hårfärgen såklart. Som ung var jag riktigt rödhårig, och det är ju en viss skillnad mot i dag, skrattar Lizbett.
Ja, hon är lätt att känna igen, och nu lär ännu fler göra det när hon uppmärksammats i Hemmets Journal. Men hur fick tidningen nys om henne? Allt började med att Lizbett fick frågan från Kronans HR-avdelning om hon ville ställa upp på en intervju för företagets intranät. Ämnet var åldersdiskriminering, en fråga som berör många och är högst aktuell, inte minst i en tid då många arbetssökande sorteras bort redan runt 40-årsstrecket. Lizbett tackade självklart ja.
– På något sätt har någon på Hemmets Journal fått höra talas om mig och tyckt att jag var intressant. När de själva skulle skriva om ämnet hörde de av sig, berättar hon.
Vi tar ett kliv tillbaka i tiden, till början av 1950-talet, då Lizbett föddes. Hon är klart yngst i barna-skaran med både en bror och en syster som föddes i mitten på trettiotalet. Familjen bodde då på Skoghall, och redan tidigt sticker hon ut som den enda rödhåriga i en annars mörkhårig familj. Föräldrar och syskon var riktigt mörkhåriga, men någonstans bakåt i släktleden fanns uppenbarligen de gener som gav Lizbett hennes eldröda hår. En rolig sak som blev med den stora åldersskillnaden till sina syskon var att Lizbett redan som treåring blev moster.
Gymnasiet gick hon på Tingvalla, där hon läste naturvetenskap. När hon tog studenten var hon gravid. Sonen Niklas föddes på hösten och Lizbett var hemma med honom under det första året. Redan under skoltiden hade hon arbetat extra, bland annat på Tempo, och efter mammaledigheten började hon arbeta på Posten.
– Jag jobbade två timmar om dagen, mellan fyra och sex, som springvakt, berättar hon.
Posten var dock aldrig tänkt som en slutstation. Med en liten son behövde hon en kort utbildning som snabbt kunde leda till arbete. Lösningen blev en utbildning till apotekstekniker som var ett år lång och dessutom förlagd till Karlstad.
– Praktik ingick i läsåret och jag gjorde den på apoteket på Skoghall. Det kunde knappast ha blivit bättre, skrattar Lizbett.
När hon var färdigutbildad 1974 följde några år av arbete på olika apotek. Hon hann bland annat arbeta i Arvika och på nästan samtliga apotek i Karlstad innan hon fick jobb på ett nyöppnat apotek på Kronoparken. Där öppnades en ny möjlighet. En vidareutbildning till receptarie lanserades för apotekstekniker, tre år på halvtid, motsvarande 40 högskolepoäng. Lizbett tvekade inte.
– Som ensamstående mamma var jag tvungen att arbeta heltid och studera vid sidan om, annars hade ekonomin inte gått ihop, säger hon.
Under tiden på Kronoparken kom hon även i kontakt med den nya tjänsten Apo-dos, dosförpackade läkemedel. Regionen hade valt att förlägga sin försöksverksamhet där, och Lizbett blev snabbt en stor del av utvecklingen. När hon senare var färdigutbildad receptarie fick hon arbete på sjukhusapoteket, där hela länets Apo-dosverksamhet skulle samlas. Maskiner köptes in, verksamheten växte och en ny enhet bildades. Verksamheten flyttades till före detta Spinneriet där Lizbett blev chef för den nya enheten.
Efter några år flyttades hela verksamheten till Örebro, men dit följde hon inte med.
– Jag hade familjen och huset här och ville absolut inte flytta på barnen. Dessutom fick jag ungefär samtidigt ett erbjudande om en ny tjänst som biträdande apoteksområdeschef med placering i Karlstad som jag tackade ja till, berättar hon.
Efter några år ändrades organisationen vilket innebar att hennes tjänst fick placering i Sunne. En flytt var inte aktuell nu heller. I samma veva gick chefen för apoteket på Skoghall i pension.
– När den tjänsten blev ledig 2004 blev jag erbjuden den. Det passade mig perfekt. Där stannade jag fram till maj 2019, då jag gick i pension, säger Lizbett.
Hennes yrkesresa inom apoteksvärlden är lång och gedigen. På meritlistan finns titlar som farmaceut, läkemedelsansvarig, tekniker och chef med personalansvar. Hon har arbetat med utbildning och kvalitetsutveckling och har alltid trivts i sin roll. I dag råder brist på farmaceuter i Sverige, vilket gör att många pensionerade kollegor fortsätter arbeta. För Lizbett handlar det om cirka 20 timmar i månaden. Med erfarenheten hon och andra seniora kollegor bär med sig gör de stor nytta. Dessutom skapar arbetsgrupper med blandade åldrar och kön en bättre dynamik, något Lizbett varmt tror på.
Privatlivet har varit lika innehållsrikt som yrkeslivet. Hon blev mamma tidigt, har varit ensamstående och haft både man och sambo. De första åren bodde hon i höghuset på Skoghall, innan flytten gick till villa på Götetorp. År 1979 köpte hon tillsammans med sitt ex den nybyggda villa där hon fortfarande bor. I dag delar hon livet med sambon Kent som hon träffade redan på 1980-talet. Kärleken består, och i början av 1990-talet fick de dottern Natalie tillsammans.
Det röda håret passade nog den unga Lizbett som hand i handske. Hon är en färgstark kvinna med fart i stegen. Under en period körde hon rally och tävlade med flera fina placeringar. Nu för tiden lägger hon gärna pussel, och tillsammans med Kent tillbringar hon mycket tid i parets sommarstuga som de har här på ön. Bara solen tittar fram och det är varmt är sommarstugan den givna platsen för paret. Villatomten kräver sitt, och som både farmor och mormor försöker hon träffa de fyra barnbarnen så mycket hon kan.
Lizbett vill gärna ha något för händerna. När hon inte stickar sockor så virkar hon Tröstemöss.
– När jag fått ihop ett gäng lämnar jag dem till en Tröstemössambassadör som tvättar, tumlar och paketerar dem. Sedan går de vidare till sjukhus och ambulanser där de delas ut till ledsna och rädda barn, berättar Lizbett.
Det råder inga tvivel om att Lizbett Jacobson lever livet fullt ut. Med humor, energi och engagemang fyller hon sina dagar. Sysslolös blir hon bara om hon själv väljer det.
