Sverige vann mot Polen och ett kollektivt jubel bröt ut. Detta inte bara bland fotbollsfans, utan även bland människor som har dålig koll på vad en offside är för något.
Det är något speciellt som händer i Sverige när vi når ett mästerskap. Oavsett idrott. Plötsligt lägger sig ett gult skimmer över hela landet. Och med ens är vi ett land med 10 miljoner förbundskaptener. Det verkar som alla har en åsikt om hur startelvan ska se ut. Detta trots att senast de såg en hel match var när Zlatan fortfarande var “den där lovande talangen”.
Sommarens VM spelas over there när USA, Mexico och Kanada går samman som arran-görer. Det innebär en väldig massa nattsudd och semestrar som kommer att plockas ut då. Samtidigt står vi huvudstupa in i garderoben för att leta upp den nationella uniformen, den gula tröjan som legat längst inne i garderoben sedan förra mästerskapet. Kanske har den blivit lite för liten nu, men det är väl också tradition. Precis som det är att kritisera laguttagningen, vädret och tv-kommentatorerna. Exakt i den ordningen.
Och så var det där med gemenskapen. I några veckor förvandlas Sverige till en enda stor gemenskap. Kollegor som knappt hälsar på varandra i korridoren står nu vid kaffe-maskinen och diskuterar fotboll som om de
aldrig gjort något annat. Grannarna som man bara hälsat artigt på bjuder in till grillning och försnack inför kommande match. Det är som om hela landet får en gemensam puls och en gemensam ursäkt att skjuta upp allt annat. Viktiga samtal får vänta. Möten bokas om. Produktiviteten tar en längre paus. Men det är helt okej! Det är ju VM och 1994 när Sverige deltog senast känns väldigt, väldigt långt borta.
Sen spelar det ingen större roll hur det slutar. Antingen blir det eufori eller ett ”de gjorde så gott de kunde”. Det är resan dit som förenar oss, det gula folket, den gula väggen. Alla analyser, överreaktioner och alla amatör-expertutlåtanden, det är ju de som förenar oss. VM-truppen har med sig ett helt land av taktiker, soffcoacher och deltidsfans. Och kanske är det just där vår största styrka finns. Att vi, när matcherna spelas, åtminstone i 90 minuter plus eventuell tilläggstid, faktiskt spelar i samma lag. När vi vinner är det VI, den gula väggen. Vid förlust så är det DE. Det är sen gammalt.
// Annika