Text och foto: KRISTINA
När Odd Råberg flyttade till Skoghall såg han mest en gräsmatta och några döda tujor. I dag har tomten förvandlats till en trädgård fylld av rum, ett pågående dammprojekt, köksodling och ovanliga träd. Samtidigt har han fördjupat sig i Skoghalls historia och hittat en nästan bortglömd berättelse om brukets trädgårdar och det klassamhälle som en gång byggdes in i orten.
Bakom de höga avenbokshäckarna på Skoghall växer en trädgård fram rum för rum, samtidigt som Odd Råberg gräver sig allt djupare in i en bortglömd del av den lokala historien, där trädgårdar, klasskillnader och vardagsliv i ett gammalt brukssamhälle möts. Det som började med växter han som barn grävde upp i skogen i nordvästra Skåne har i dag blivit både yrke och forskningsområde, och i förlängningen också en egen trädgård som fungerar som ett slags levande CV.
Odd kommer från trakten mellan Örkelljunga och Ängelholm, där han växte upp på landet och tidigt började experimentera med växter.
– Jag fyllde familjens trädgård med växter som jag grävde upp i skogen eller fick av vänner, berättar han.
Till Värmland kom han nästan av en slump, efter att ha blivit antagen till Klarälvdalens folkhögskola i Stöllet.
– Jag hade aldrig varit i Värmland före det. Men ett gott språköra räddade mig från förbistringar, berättar han.
Efter folkhögskolan började han läsa idéhistoria, mest för att få behörighet till journalisthögskolan i Göteborg. Men ett jobb på en redaktion i Munkfors förändrade planerna och blev starten på många år som journalist i Värmland.
När redaktionen i Munkfors lades ner 1997 flyttade han vidare till Karlstad, där han fortsatte inom journalistiken. Senare bytte han bana och arbetade först som kommunikatör och därefter som chef inom Region Värmland. 2022, i slutet av pandemin, tog han beslutet att lämna sin tidigare bana bakom sig för att följa sin dröm.
– Jag började plugga, läste på Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp i tre år, berättar Odd.
Då hyrde han ut huset på Skoghall och flyttade till Malmö, samtidigt som han ville komma närmare sin sjuka mamma i Skåne.
Utbildningen ledde till att han i dag arbetar som trädgårdsingenjör, främst med privata trädgårdar och gestaltning.
– Ingen vet vad det är, men vi är som landskapsarkitekter light med fokus på växter, berättar han.
När det var dags att skriva C-uppsats föll valet naturligt på trädgårdshistoria. Först tittade han på parker och herrgårdar i Värmland, men insåg att mycket redan var väl dokumenterat. I stället riktades blicken mot Skoghall och de gamla bruksbostäderna. Det var bruket självt som lät bygga bostäderna för att kunna locka arbetskraft till industrin, arbetarna behövde helt enkelt ha någonstans att bo, och med tiden växte ett helt samhälle fram där boendet blev en del av arbetsvillkoren. Ju mer han grävde i arkiv och gamla handlingar, desto tydligare blev det att han hittat en lucka i historien. Det har nästan inte skrivits något alls om trädgårdarna vid de bolagsägda bostäderna, speciellt inte arbetarbostädernas trädgårdar.
– Jag blev överraskad över hur bråddjupa klasskillnaderna var, säger han.
I det gamla brukssamhället var boendet och trädgårdarna en del av ett tydligt system där arbetare, förmän, tjänstemän och chefer levde i olika världar. Det syntes i allt från bostädernas storlek till hur trädgårdarna fick utformas, och till och med i detaljer som hur mycket en tapetrulle fick kosta, där det fanns exakta belopp som skilde grupperna åt.
– De talade om, på öret, skillnaden mellan folk och folk, berättar Odd.
På gamla fotografier syns hur arbetarbostäderna ofta hade potatisland, bönor och hallon, medan tjänstemännen i större utsträckning hade prydnadsväxter och mer bearbetade trädgårdar. För Odd blev trädgårdarna ett sätt att förstå samhället, inte bara hur människor bodde, utan hur de levde.
C-uppsatsen med titeln Trädgårdarna vid Skoghallsverkens bostäder, gröna fragment från ett klassamhälle, finns i dag att läsa på nätet, men Odds ambition är högre. Målet är att utveckla materialet vidare till en bok. Parallellt med forskningen har också något annat vuxit fram, hans egen trädgård på Skoghall. Han brukar själv säga att han egentligen köpte en trädgård som det råkade stå ett litet hus på. Han köpte huset 2013, ett av områdets minsta, byggt 1928 och på bara 65 kvadratmeter. Tomten är på 712 kvadratmeter, men när han flyttade in var det långt ifrån en genomtänkt trädgård.
– Det var bara en gräsmatta med några stora döda tujor på, berättar han.
De första åren blev det mycket testande och små förändringar. Men efter hand växte en tydligare idé fram. Med hjälp av mjöl ritade han upp gångar och rum direkt på gräsmattan.
– Mina kompisar trodde jag hade blivit galen. Varje gång de kom hit så var det ännu geggigare, skrattar han.
Sedan började det långsamma arbetet där nästan allt görs för hand. Häckar planterades, rabatter grävdes och nya strukturer växte fram steg för steg. I dag är trädgården uppbyggd som en serie rum, där höga avenbokshäckar mot gatan skapar avskildhet och ramar in helheten. Arbetet i trädgården pågår fortfarande och helheten håller långsamt på att ta form. Den djungelliknande känslan är något han bygger upp steg för steg på framsidan, där storbladiga växter som parasollblad, prydnadsrabarber och funkior successivt ska skapa en mer lummig och sammanhållen grön struktur.
Köksträdgård, växthus och perennrabatt ligger samlade i en annan del av tomten, där solhatt, blodtopp, martorn och olika sorters geranium samsas. Träden är utspridda i hela trädgården och bidrar till att binda ihop de olika rummen, med arter som gingko, katsura och flera olika sorters äppelträd. Just nu pågår ett av de mest omfattande projekten, en damm på omkring 35 kvadratmeter som grävs helt för hand.
– Jag kommer inte in med en grävmaskin, så jag får gräva för hand. Men då håller jag mig ju i form också, skrattar Odd.
Arbetet sker ofta i takt med hans uppdrag som trädgårdsingenjör, där datorarbete och praktiskt arbete varvas beroende på väder och tid.
– Är det fint väder så går jag ut och gräver och sitter vid datorn på kvällen i stället.
För honom är trädgården inte bara ett privat projekt längre. Den har också blivit en del av yrket.
– Tidigare har det varit min lekstuga, men nu måste folk gå in och känna att jag kan mina grejer. Det blir min portfolio, berättar Odd.
Trädgården fungerar därmed som ett levande CV, där varje ny yta, varje planterad häck och varje förändring säger något om hans yrke och arbetssätt. Samtidigt finns en tydlig drivkraft som går tillbaka långt innan utbildning och yrkesval.
– Jag har ett barndomsminne av att jag sitter under ett gäng strutbräken hos min mormor, det är den känslan jag har jagat hela mitt liv. Att skapa det här gröna rummet, säger han.
Trädgården är fortfarande inte färdig, och kanske blir den aldrig det. Efter intervjun fortsätter han tillbaka ut i arbetet, där dammen väntar och nya planteringar ska ta form. Och kanske är det just det som är poängen, att både trädgårdar och liv får fortsätta växa, långsamt och över tid.
