Text: ANNIKA
Det finns en särskild sorts vår som bara förekommer i skärgårdsmiljö. Hammarö är inget undantag. Här kommer våren smygande, som en försiktig granne som inte vill tränga sig på. Först är det bara ett svagt dropp från stuprännan. Men som genom ett trollslag är alla grannarna ute samtidigt. Varje lite solglimt måste tas tillvara på. Och visst är det något särskilt med våren på Hammarö. Solen glittrar i Vänern som om den försöker be om ursäkt för november och den långa vintern.
Marinorna fylls av matroser och sjökaptener och båtarna står i kö för att bli sjösatta. En och annan modig själ tar årets första dopp. Undrar om de sitter inlindade i varsin varm filt med en kopp te när kvällen kommer?
Men det är också nu vi återser våra kära vårtraditioner. Som den klassiska ”plocka upp efter hunden-debatten”, som blommar lika pålitligt som krokusen varje år.
Eller premiärgrillningen där doften av tändvätska och grillkol lägger sig som en tjock hinna i luften. Någon i grannskapet tänder grillen lite väl hårt och vägrar därefter att erkänna att korven smakar någonting annat än tändvätska.
Vi suckar åt vädret, nyser åt björken och köper frön som aldrig kommer planteras. I alla fall inte detta år. Och som vi älskar det. Våren är inte perfekt, den gör lite som den vill – men den är vår. Den är en blandning av optimism, förvirring och frusna tår, och den ger oss alltid något att prata om. Oavsett om det gäller vädret, vitsipporna på Hammars Udde eller hur många gånger man kan byta till sommardäck innan det snöar igen.
Så välkommen tillbaka, våren. Jag har saknat dig. Även om jag just nu mest känner dig i form av pollen bakom ögonen och ett evigt nysande.
