När jag flyttade från Stockholm till Värmland var det inte skogen, älvarna eller stillheten som gjorde mig mest vimmelkantig, även om landskapet i Värmland är berusande. Det var språket!
Jag minns första gången någon sa: ”Ja ska jämt sätta på kaffet.” Jag hajade till. Jämt? Alltså alltid? Skulle den här människan nu ägna resten av sitt liv åt att ständigt sätta på kaffe? Hur många liter skulle det bli? Jag såg framför mig en evighetsmaskin, driven av bryggkaffe och sockerbitar. Det tog ett tag innan jag förstod. Jämt betyder inte alltid. Det betyder bara. En liten bagatell, nästan en ursäkt: ”Ja ska jämt fixa dä.” Alltså: ”Jag ska bara fixa det.”
Och det här var bara början. Snart dök nästa gåta upp, ordet glint. Första gången någon sa ’Akta dä, dä ä glint!’ tänkte jag att det kanske var nå’n sorts dialektord för ’glitter’. Jag tittade mig förväntansfullt omkring efter något vackert. Det jag borde ha tittat efter var marken – för två sekunder senare låg jag på rygg och sprattlade samtidigt som jag såg stjärnor. På så vis lär man sig fort att glint betyder halt, inte härligt glittrigt.”
En annan klassiker är ”dä ordnar sä, o ordnar det sig int kan det kvitte”. Det här uttrycket gillar jag verkligen. Det är mycket som kan kvitta om man ska vara ärlig. Gemene man har nog lätt för att förstora upp små saker helt i onödan. Numera märker jag att jag själv börjar glida in i värmländskan då och då. När jag råkar slänga in ett litet ”jämt” i samtalet förstår jag plötsligt att jag inte längre är en främling. För visst är språket kanske den största integrationen av alla. Man flyttar inte bara in i ett landskap – man flyttar in i en melodi. Och i Värmland är melodin mjuk, varm och lite luddig i kanterna. Något jag blir varm i hjärtat av. Så, om någon undrar: nej, jag sätter inte jämt på kaffet. Jag sätter bara på kaffet. Och det räcker gott.
// Annika