Amanda minns Götetorpsskolan

Amanda Larson hade planerat att fira nyår tillsammans med föräldrarna på Gunnarskär. Men branden på Götetorpsskolan förändrade allt.

– Jag åkte förbi och såg en massa brandbilar, så jag stannade till för att se vad som hände. Jag är en känslomänniska, så självfallet började jag gråta. Jag stod tillsammans med AP (Anders Peterson, skolans rektor) och Hasse som jobbat på fritids där.

Amanda föräldrar kom dit. Och hennes mormor.

– Vi var där på tolvslaget också, berättar Amanda.

– De första dagarna var det jättemycket folk där. Jag pratade bland annat med en tjej som gick i ettan som var där. Hon var ledsen för att hennes teckningar och galonbyxor var blev kvar i skolan. Och vad säger man?

_DSC5479-Redigera

Amanda minns Götetorpsskolan

Text: Amanda Larson

Det är egentligen svårt, nästintill omöjligt att sätta ord på känslorna som sprudlar och spretar i kroppen när jag tänker på Götetorpsskolan och alla de minnen jag har därifrån. Jag var inte ens ett år när jag gick in på Götetorp för första gången. Eller bars. 12 år spenderade jag i Götetorps lokaler. Hur ska ord någonsin kunna beskriva 12 år av kärlek, lycka, sorg och kamratskap? Men jag ska försöka. Götetorp, mina gamla lärare och mina kamrater är värda att bli hyllade.

Jag började på Götetorps förskola som liten. Startade min resa på Blåklockan – som jag återvänt till med jämna mellanrum, både på besök och som sommarjobbare. Sedan vandrade jag vidare till Grodan, dit har jag också återvänt när jag fått chansen. Mina första år på Götetorp minns jag med glädje. Jag hade fantastiska fröknar och fantastiska kamrater. Det var kul då. Oftast i alla fall. Ni vet själva hur det är på dagis, ibland hatar man varandra och ibland älskar man varandra, det finns liksom inget mittemellan. Ena dagen är man bästa vänner, andra vill man bara kasta lera i personens ansikte, så var jag i alla fall. Aldrig fanns det något mittemellan. På Götetorp älskade man oftast varandra och det var underbart att växa upp med en sådan trygghet och kärlek.

Det var ett självklart val, både för mina föräldrar, mig och mina vänner att fortsätta vår barndom på Götetorp. 6-årsgruppen började och jag kom ihåg hur roligt jag tyckte det var att jag bara var 5 år (fyller år sent). Jag låtsades som att jag hade varit smart och fått börja för tidigt. Jag var kanske inte så smart då men jag blev. Det var roligt att lära sig på Götetorp. Lärare och fritidspedagoger lyckades verkligen fånga mitt intresse och jag ville lära mig av de dom lärde ut – och då ska ni veta att jag aldrig gör någonting som inte är roligt. Jag är en väldig känslomänniska som styrs mycket av vad jag känner, tycker och tänker. Jag gör inte saker i onödan och jag fjäskar inte för andra människor. Jag har lätt till gråt, skratt, lycka och vrede. Det fick Götetorp känna på. Speciellt under lågstadiet. Jag kanske inte var en perfekt unge som gjorde allt de fritidspedagoger och lärare ville, men jag var heller inte omöjlig. Jag bröt sönder pennor, klippte av hår, förstörde teckningar, kojor, fäktades med pinnar i skogen trots att jag inte fick och jag gick alltid längre bort än tvillingträdet. Tvillingträdet var gränsen för oss på skolan, bortom den fick vi inte vara – men bortom den befann jag mig alltid om jag inte var på fotbollsplanen eller i den nya tunneln som vi fick under åren jag gick där. Gjorde någon mig arg så skrek jag att jag hatade personen. Kastade saker. Jag måste varit jobbig men de vuxna på Götetorp visste hur man hanterade mig. Speciellt Therese Wikström. Jag måste hylla henne lite extra. Hon lärde mig vad som var rätt och fel, vad som var okej och inte.

En gång när en kille hade sönder min kojja i hämnd så skrek jag att jag hatade honom och att jag aldrig mer ville se honom. Han började gråta och berättade för Therese. Therese kom i sin tur och pratade med mig. Hon var inte glad, men hon gjorde det bra. Jag kommer fortfarande ihåg när vi satt i det lilla huset uppe på skolgården och hon sa till mig att det är okej att man känner saker men det är inte okej att säga så. Det är okej för mig att bli arg, ledsen, frustrerad, JÄTTEOKEJ, men det är inte okej att såra en annan människa. Jag fattade såklart inte då att det var jättesmart sagt av henne, men nu gör jag det. Nu bär jag med mig det överallt. Att det är okej att känna. Sedan satte hon mig och killen jag hade skrikit på i samma rum för att prata ut och efter det blev vi tillsammans några dagar senare. Therese har lärt mig en av de viktigaste sakerna i livet och jag kommer alltid vara tacksam för att just hon stod mig närmast under dessa år.

Jag blev också superkär i en kille. Jag vet inte om namn är så toppen så vi kan kalla honom A. Jag kommer ihåg att jag hade sett honom på dagis innan vi började skolan, men han gick på en annan avdelning. Sedan i 6-årsgruppen började vi i samma klass och jag föll direkt! Kommer fortfarande ihåg hur hela världen stannade när han log. Hur mycket han fick mig att skratta. Kanske har just han en stor bidragande kraft till att jag ser tillbaka på Götetorp med så mycket kärlek. Jag var kär i honom till och från under alla år jag tillbringade på Götetorp. Det var magiskt. Det är roligt det där med kärlek i den åldern, man tror att man ska hålla för alltid men det är fortfarande inte konstigt om man tar en paus och är tillsammans med en annan ett tag. Haha. Nej men jag tror faktiskt att det är viktigt att man tar barns känslor seriöst – för jag vet själv hur mycket jag tyckte om A och hur hela världen faktiskt kretsade kring honom när han kom in i rummet. Det bär jag också med mig från Götetorp. Man får känna och man ska ta känslor på allvar. Det spelar ingen roll hur gammal man är för känslor existerar alltid. Jag trodde på riktigt att jag skulle gifta mig med honom och om man kollar tillbaka så höll vi faktiskt ihop under många år. Lärare på Götetorp förminskade aldrig mina känslor. De skrattade aldrig när jag grät och det sa aldrig till mig att jag inte skulle gråta för att det var en liten sak att gråta över. Jag fick gråta. Jag fick skratta. Jag fick vara kär. Och det var på riktigt.

Jag träffade också mina tre nuvarande bästa vänner där. Det var lätt att få vänner på Götetorp. Det måste bero på känslan som var över hela skolan. Alla var accepterade och respekterade och de som hade det lite extra tufft tog man extra hand om. Det var viktigt att ingen var utanför och vi pratade ofta om sådant. Jag vet att jag inte har varit ett 100%-barn, men jag har alltid försökt se till så att alla har det bra. Jag har såklart också bråkat med människor, blivit arg, ledsen, ja allt det där, men det är normalt. Det är normalt att bråka och det är ingenting man ska skämmas över. Jag tror konflikter är viktiga, speciellt i den åldern. Nu pratar jag såklart inte om mobbning, men konflikter, att våga säga vad man tycker oavsett om någon annan tycker annorlunda. Att våga stå upp för sig själv och framförallt för varandra. Det är så vi blir starkare. Det är så vi bygger oss själva.

Det är mycket jag har att tacka Götetorp för. Främst vill jag tacka för att ni tillät mig vara mig. Ni begränsade mig aldrig. Ni försökte alltid hitta sådant jag var bra på. Och detsamma gjorde ni för mina kamrater. Tack alla lärare för att ni såg varje elev, för att ni tog er tid att möta oss i vår värld. För att ni tillät oss att vara i vår värld. Tack mina älskade kamrater, för att ni alltid fick mig att skratta så magen gjorde ont, så jag kissade ner mig. Tack för att ni kramade mig när jag grät. Tack för att vi hjälpte varandra att klara av olika moment i skolan. Tack Götetorp, alla på Götetorp, för att ni gav mig den finaste barndomen en människa kan få. Jag kände mig verkligen alltid trygg och lycklig hos er. Jag har så mycket att tacka er för, men främst så vill jag tacka för att ni fick mig att inse att det är okej att vara annorlunda. Olikhet är något fint. Och vi behöver varandra.

/Amanda, före detta elev

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.