ATT BESTIGA BERG

Jag är en person som känner viss stolthet i att jag kan hantera naturen på ett bra sätt. Många tror inte det om mig har jag fått höra. Faktum är att jag älskar att mulla runt i skogen, fiska, vandra, göra brasor och grilla korv. På tal om korv, jag vill bara konstatera att det går alldeles utmärkt att grilla korven rätt in i elden. Personer som säger ”vi måste vänta tills glöden är perfekt” ger mig panik. Bjuder på den infon. Varsågod!

   Något som börjat intressera mig mer och mer är att bestiga berg! Då menar jag lagom stora berg, inte Mount Everest-stora berg. Jag är äventyrlig, jag har inte dödslängtan. Jag hade fram tills i helgen bara vandrat upp för ett berg, Rännbergstoppen i Östmark. Fantastiskt jobbigt, fantastiskt kul och en fantastisk natur. Min bergsklättring i helgen skulle jag vilja beskriva som raka motsatsen. För det första visste jag inte att ett berg skulle bestigas. Jag trodde att vi skulle ta bilen till en avlägsen liten grillplats och käka korv. Det var inte förens vi stod nedanför Rennstadsnipan jag förstod att vi verkligen skulle ut på äventyr. David var inte riktigt klädd för detta äventyr, tights och gympaskor helt i tyg. ”Det kan bli lite lerigt” fick jag höra. Det var en underdrift. Det var slask upp till knäna. Från start till slut. Fem meter från bilen var jag redan klassblöt men bestämde mig för att jag gör det här, det kommer inte bli så jobbigt tänkte jag.

   En kvart senare och jag var redo att dö. Jag kände döden flåsa mig i nacken och jag var redo att ge upp. Det var då han kom, lade sin hand på min axel och stirrade mig i ögonen. Djävulen. Han ville dansa och som vi dansade. Ända upp till toppen och ner till bergets fot, i en paso doble. 

   Allt gick väldigt fort, och det enda jag egentligen minns är omgivningen som snurrade runt mig. Eller snurrade jag runt den? Jag har inte en aning. Nu kanske ni tänker att det är helt orimligt att bli räddad av hin håle själv, men jag förstår honom, tänk er mig där nere, för det är väl garanterat där jag kommer hamna sen när det är dags. Jag skulle gnälla på värmen, maten, sängen, affärer, lokaltrafik, ja rubbet. Jag skulle på ren värmländska ”töla ikull” djävulen. Så det var väl givet att han ville skjuta upp min ankomst något. Sen är jag så vrång att jag flyter motströms, det har mamma sagt och det gör väl inte saken lättare. 

   Där hade ni min söndag. En paso doble i kil med Djävulen. Inte illa pinkat om jag får säga det själv.

OLÉ! 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.