Att göra karriär om och om igen – Anna Kramer är kemiingenjören med egen modeshow

Anna Kramer driver klädbutiken The Dressingroom på Skoghall, sitter som ordförande i Centrumföreningen och utsågs senast till Årets kvinna i och för näringslivet på Hammarö. Men hennes liv och karriär har tidigare haft en helt annan riktning och satsningen på The Dressingroom beskriver hon som en nystart. När HammaröNytt träffar henne berättar hon om behovet av nya utmaningar och om att välja Skoghall.

Anna Kramer är född i Markaryd i Småland och växte upp i Silverdalen i Lönneberga socken. Båda föräldrarna är dock Värmlandsbördiga och Anna kom själv att hamna i Värmland.
– Pappa är från Grums och mamma är från Arvika, säger Anna. Pappa fick jobb på Silverdalens pappersbruk och där växte jag upp i världens idyll.
Men mor och far längtade hem till Värmland och när KM7 skulle byggas på Skoghalls bruk fick Annas pappa jobb och familjen flyttade till Hammarö samma år som Anna skulle fylla tolv. Och flytten var inte uppskattad.
– Jag trivdes inte alls, jag ville tillbaka hem till Silverdalen, säger hon. Det hade inte med Skoghall att göra, men det var som att komma från Mörmon till en stor skola i Stockholm. Men i efterhand är jag glad att mamma och pappa flyttade, det hade inte varit kul att vara tonåring i Silverdalen.
På högstadiet kom hon dock i kontakt med IF Göta och började träna friidrott som sprint.
Jag hade sprungit med en kompis i Silverdalen, men det fanns inga klubbar där nere, säger hon. Jag var väl med i junior-SM och tog mig till finalen men inte längre. Jag tror faktiskt att jag hade skolrekordet på 100 meter på Mörmon innan Maja Rågemyr kom och knep det, men det beror nog snarare på att det inte fanns så många som ägnade sig åt kort sprint härute än rekordet.

På gymnasiet valde Anna teknisk linje på Älvkullegymnasiet och utbildade sig till kemiingenjör.
– Jag ville bli läkare, men jag insåg ganska snabbt att jag inte hade betygen, säger hon. Och då ville jag inte läsa någonting bara för att läsa, så jag drog utomlands istället. Hon landade i Cornwall, England, och började jobba för företaget ECC, English China Clay.
– De bryter vit lera som främst används till bestrykning av papper, berättar Anna. Jag jobbade på deras forskningslabb och utvecklade bestrykningsmetoder. Efter ett år i England flyttade Anna hem. Hon gjorde ett par kortare turer i Säffle och Falun innan hon hittade en platsannons från den svenska agenten för samma företag som hon jobbat för i England.
– De sökte en försäljningsingenjör. Jag var 21 år och inte riktigt enligt deras kvalifikationer, men jag tänkte att jag hade ju jobbat i företaget och det visade sig att de visste vem jag var. Men när jag kom till intervjun sa de till mig: ”Du är alldeles för ung och oerfaren, men du har potential så du får gå som assistent”.
1986 flyttade hon således till Göte-borg och efter ett och ett halvt år hade hon fått sitt eget distrikt och började jobba som försäljnings-ingenjör.
– Vi sålde kemiteknik till pappers-bruk och jag var med och utvecklade bentonitleran, berättar hon.
Men Anna fick hela tiden höra av kunderna att hon gick i sin pappas fotspår.
Det var inte så att jag hade behövt skämmas för att gå i pappas fotspår, men jag vill göra min egen grej. 

Återigen kom Anna att tänka på vården. Just vid den tiden var hon väldigt fotointreserad och Nikon började samtidigt expandera sin marknad med mikroskop. Anna kom in som säljare för produkterna och flyttade till Stockholm.
– Vi sålde medicinteknisk utrustning till allt från lilla vårdcentralen till de stora sjukhusen. Det spädde på intresset för medicin, jag trivdes i miljön. Och jag upptäckte att sälj var min grej. Det här var i slutet av 80-talet och 1990 träffade Anna sin man Jonas.
– Han ville inte flytta till Stockholm och det fanns inte mycket jobb inom medicinteknik i Karlstad. Så vi flyttade till Göteborg där företaget US Surgical precis skulle lansera nya produkter. Det var en helt ny operationsteknik där man sydde med häftklamrar. Anna fick jobb som säljare, men det fanns en hake. Man kunde inte ta jobbet innan man hade klarat av en två månader lång utbildning i USA.
– Redan innan jag åkte fick jag en pärm på 150 sidor som jag skulle kunna ordagrant. Första dagen skulle vi göra ett prov på det och vi var tvungna att ha minst 98 procent rätt annars blev vi hemskickade.
Anna klarade provet och fick lära sig att operera med de nya produkterna för att sedan kunna visa läkarna hur de skulle användas.
– Vi var tvungna att veta allt, berättar Anna. Jag har stått med på operationer och visat läkare hur de ska göra. Jag tänkte ”Yes, det här är så nära läkare jag kan komma”, skrattar hon. Under den här tiden var Anna med och lanserade titthålskirurgi för galloperationer, något som gjorde under för sjukskrivningssiffrorna.
– Galloperationer är ett relativt odramatiskt ingrepp och nu kunde man gå från sjukskrivningar på tre, fyra veckor till ett par, tre dagar. Det var helt euforiskt att vara med i en sådan utvecklingsperiod. 

1993 föddes Annas äldste son Lucas och familjen köpte hus på Lövnäs.
– Vi sa när vi flyttade in att vi inte skulle bo här så länge, säger hon. Men vi bor kvar där än, vi trivs jättebra. Innan hon hade hunnit tillbaka från mammaledigheten upptäckte hon att hon var gravid igen och när yngste sonen Wictor föddes slutade hon på US Surgical.
– Jag gick självvalt hemma en period innan jag blev uppringd av ett amerikanskt bolag med säte i Amsterdam som frågade om jag var intresserad av att lansera en ny produkt, berättar hon. Jag fick i uppdrag att rodda ihop 200 kunder till ett seminarium och sedan började jag. Produkten var hyaluronsyra som användes som barriär vid kirurgi i buken för att minska problemen med ärrvävnad. Det tog dock för lång tid att lansera, enligt bolaget, och hela säljbiten i Europa lades ner. 1998 gick Anna tillbaka till US Surgical som försäljningschef.
– Jag jobbade i två år till där, men sen slutade jag för det Amerikanska synsättet började märkas mer och mer. Företaget blev uppköpt av ett större bolag vilket gav produktionsproblem. Jag kunde inte stå för det gentemot mina kunder, jag kunde inte åka ut och säga att det skulle ordna sig när jag visste att det inte skulle göra det.
År 2000 blev Anna, efter att ha sökt ett jobb som inköpare, erbjuden en tjänst som upphandlingschef på Värmlands Landsting.
– Det var en fantastiskt spännande period. Jag är oerhört positiv till Landstinget och alla medarbetare och det jobb de gör. Och det var en förmån att få jobba i en demokratisk organisation. Hon var bland annat med och upphandlade en PCI-enhet, en en-het för ballongsprängningar av kranskärlen i hjärtat.
– Det fanns inte i Värmland tidigare, patienter dog i ambulansen på väg till Örebro. Den har ökat överlevnaden ofantligt.
Men Anna började längta tillbaka till försäljning. Hon blev headhuntad till en rekryteringsprocess för ett jobb som sjukhusdirektör på Karlskoga lasarett, men hoppade av och tog en tjänst på det Karlstadbaserade medicintekniska företaget Ailos istället. Ett år senare ringde ett hedhuntingföretag till Anna och ville att hon skulle börja jobba som försäljningschef på företaget Abbot, med Sverige, Finland och Baltikum som område.
– Men jag trivdes inte och jag kom inte på varför. Jag var tillbaka på sälj och jag undrade varför det inte var kul, jag kände inte igen mig själv, jag var trött och grinig. Till slut kom jag på att det var för att det inte var något nytt, jag hade gjort det här förut. Så jag sa upp mig, jag hade redan bränt mina skepp där. Det är så i amerikanska bolag, presterar man inte så åker man ut, så jag tänkte att det är bättre att jag säger upp mig själv.
Anna ville göra något helt nytt, men hon hittade inget som passade.
– Problemet med svenska arbetsgivare är att de inte vill anställa utanför kompetensområdet och jag ville göra något som jag inte hade erfarenhet inom. Så jag tänkte att jag kunde starta eget, jag var mitt i livet på något sätt och kände att jag ville göra något riktigt roligt.
Till slut satte hon sig ner och gjorde en lista över det roligaste hon visste och det som hamnade högst upp var kläder.
– Det är tjejigt och klassiskt, men så är det. Och sen var frågan vad jag ville bli. Men i april 2008 skulle jag in till Ica Tummen och handla och fick se den här lokalen stå tom. Jag gick fram och tittade i skyltfönstret och så tog det tio sekunder så hade jag möblerat den. Det var en perfekt lokal, men den låg på Skoghall. Men sen kom nästa tanke: ”Tänk om den är uthyrd”, så jag hade ju redan bestämt mig. Anna hade fortfarande svårt att förlika sig med Skoghall sedan barndomsåren, då hon vantrivts efter flytten från Småland, men hon gjorde en affärsanalys och saken var klar.
– Jag är glad att jag hade verktygen att bedöma affärsmässigt och inte från hjärtat. Jag matchade den här lokalen mot Karlstad, men när jag hade gjort alla analyser stod det klart att den här var bäst.
Nu hade hon bestämt att hon ville ha lokalen och hon började kontakta klädföretag och leverantörer.
– Jag ringde och sa att jag inte hade någon lokal, inget företag och ingen budget, men jag beskrev affärsplanen. Jag frågade om jag fick köpa kläder och de sa ja. Sedan skulle det startas bolag, skaffa logga och namn och göras en budget.
– Vad kostar hyra, el, inventarier, jag kunde ingenting och det var precis vad jag behövde. Namnet The Dressingroom kom till, och med det loggan.
– Provrummen är hjärtat i en butik, så jag ville göra det lite trevligt runtomkring. Jag vet inte hur många gubbar, inklusive min egen, jag har sett hänga på klädställningar genom åren, så då kan man sitta här och fika istället. Och därifrån kom namnet.
Den 25 oktober 2008 öppnade butiken och de första fyra åren har gått bra.
– Första och andra året gick jag med vinst,tredje året drog jag mig i lite grand i och med minskat lager och ökade personal-kostnader, men nu är jag på vinst igen.
Anna är också utbildad personal shopper, något hon ville bli för att kunna ge kunderna lite extra hjälp. Och det verkar alltid vara lite extra när det gäller Anna.
– Det är det som driver. Det är klart att det blir mycket ibland, men jag älskar det. Nu skriver jag en modespalt i Värmlandsbörsen och håller mina föredrag Dressed for success. Det hon främst siktar på är att expandera butiken och då vill hon stanna på Skoghall.
– Jag vill inte in till stan, inte en chans, det är för dålig infrastruktur i Karlstad city, säger hon. Karriärmässigt har Anna bytt spår totalt och hon vill inte tillbaka till sina gamla branscher.
– Jag går inte tillbaka till något jag har gjort, jag är klar där. Största lärdomen har nog varit att inte vara rädd för att testa något nytt, men man kan inte ta något för givet heller, inget är för evigt.
Förra månadens huvudperson Jonas Gunnarsson ställde en fråga till Anna:
– Du gick från en trygg anställning inom Landstinget till att driva eget och dessutom väldigt nischat, här på lilla Skoghall. Hur vågade du ta det steget?
– Jag hade svårt att stå för LOU (Lagen om offentlig upphandling) när jag jobbade i Landstinget och jag måste känna att det jag gör i arbetslivet är helt rätt. Och så ville jag göra något helt annat.
Anna får också skicka med en fråga till nästa nummers huvudperson, Starboysmedlemmen och skådespelaren Johan Östling.
– Hur ser din framtida filmkarriär ut? Och måste jag hitta en ny modell till klädauktionerna när du inte har tid med mig längre? Missa inte intervjun i nästa nummer av HammaröNytt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.