Född på bruket – Vi träffar Lars Andreasson

Drömmen var att bli konditor. Istället blev han målare. Och brandman.

HammaröNytt har träffat Lars Andreasson som varit Hammarö trogen i hela sitt liv. Med undantag för alla utlandssemestrar, förstås.

Vanligen blev det två resor per år, och totalt 22 länder. Men efter att hustrun gick bort förra sommaren har intresset för resandet minskat. Nyss fyllda 85 år har han fullt upp. Dels är han engagerad i hembygdsföreningen. Och dels leder han studiecirklar i Hammarös och Skoghalls historia. Vicevärdsrollen i bostadsrättsföreningen avsade han sig år 2005 efter att ha drabbats av en stroke.

Men vi tar det från början. Födelsedagen var den 20 september 1928. Platsen: Skoghalls bruk. Bokstavligen.

– Det var en så kallad långbarack som stod bakom nuvarande MKV. Vi var fyra personer som bodde i ett rum på 20 kvadratmeter utan rinnande vatten och med utedass, berättar Lars och pekar ut platsen från sin egen balkong på Tallvägen 10.

Mamma var hemmafru och pappa arbetade som kranförare på vedgården. Lars första jobb var som springpôjk, Som 14-åring, då jobbandes för Konsumbutiken på Björkhagsgatan, fick han frågan om att han ville börja på materialgården på bruket.

– Jag frågade pappa, och han sa: ”där har du alltid att göra, får du jobb där blir du kvar”. Och så blev det, säger Lars som gick i pension 50 år senare, 1992.

Intresset för lokalhistoria sträcker sig långt tillbaka i tiden.

– Far min var förfärlig till att fotografera. Det var ju glasplåtar på den tiden. De flesta av hans bilder har jag skänkt till hembygdsföreningen. Själv tog jag också upp fotograferingen och 1964, när tösa fyllde fem år skaffade jag en filmkamera. Sedan följde jag henne med kameran tills hon började sjuan, sen fick inte pappa vara med länge, det blev pinsamt, berättar han med ett leende.

Jobbet inom avdelningen för bostadsunderhåll gjorde att Lars med kollegor kom att sköta om bolagets fastigheter. Under åren har han också sett hus och hela kvarter både byggas upp och rivas.

– Efter långbaracken flyttade vi till ett av flerfamiljshusen på Lillängsvägen som var nybyggda då.

De revs på 1970-talet. Givetvis var det en opinion mot det, men Uddeholmsbolaget var stort på den tiden.

En rivning som Lars än idag har svårt att förlika sig med är den av Vidö herrgård i början av 1970-talet.

– Herrgården var byggd 1740 av Hybelejen, under papptapeterna fanns det vackra målningar direkt på timmerväggarna. Men allt skulle bara bort, idag hade det varit straffbart att göra något liknande.

 

_DSC3272Lars_Andreasson_Skarpt

1958 var det dags för Lars att bygga eget bo.

– Vi var ute och gick när de höll på att bygga det här huset. Och då sa min fru: ”tänk om man kunde bo högst där uppe”. Kaxig som man var gick jag till förman på jobbet och sa att jag ville bo där. Hyran var 196,50 kronor, minns jag. Från början var lägenheten två rum och kök men sedan köpte till vi till en övernattningslägenhet och slog ut väggen, berättar Lars som fortfarande bor kvar i samma lägenhet.

_DSC3277_lars_skarpt

Hemmets pryds av en målning av den gamla bebyggelsen på Lillängsvägen. _DSC3299_lars_skarpt _DSC3307_Lars_slutskarpt

Lars (till höger) och en kollega i brandkåren, klädda i gamla larmkläder._DSC3391_lars_fram_skarpt Brand_scannad

Pappa Anton var med i industribrandkåren. Och vid 19 års ålder gick också Lars med. Året var 1947. Tre veckor senare brann det på Vidö brädgård.

– Det var mitt elddop, kan man säga. Så småningom gick brorsan med i brandkåren också, och då passade farsan på att lägga av.

Totalt blev det 41 år inom brandkåren.

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.