Text: ANNIKA Foto: KRISTINA, ANNIKA
Vi möter människor dagligen. På våra arbeten, i kollektivtrafiken och när vi håller på med våra fritidsintressen. Själv lärde jag känna Kajsa Nordmark i stallet – en kvinna som utstrålar värme, ödmjukhet och ett imponerande dj-ar anamma. Föga visste jag då vilken spännande livsresa hon gjort.
Kajsa föddes för ett halvt sekel sedan i Uppsala. Eller rättare sagt i Ålbo, en liten by med åtta hus bara några mil utanför staden. Här växte hon upp med familjen och gårdens djur. Hästarna var en naturlig del av vardagen, liksom resten av arbetet som behövde göras på gården.
– Jag tillhörde inte hästtjejerna i skolan. Tror jag fick nog av hästlivet där hemma, säger Kajsa med ett leende.
Hon berättar hur hon tröttnade på leriga stigar, frusna vattenledningar och isiga grusvägar. När hon som 19-åring flyttade hemifrån kändes det som en befrielse. Då var hon redan klar med den samhällsvetenskapliga linjen på gymnasiet och hade siktet inställt på något större – att jobba internationellt med freds- och humanitära frågor. Redan här anar jag den målmedvetenhet som kommer igen genom hela hennes berättelse.
Första stoppet blev Skövde och värnplikten. På den tiden fick inte tjejer vara soldater, men de kunde bli befäl. Kajsa blev vagnschef på en stridsvagn och gjorde 15 månader i lumpen. Intresset för det militära kom hemifrån: mamman arbetade under tio års tid i Genève och Stockholm med nedrustning av kemiska stridsmedel, och pappan åkte ut som FN-soldat vid flera tillfällen och samlade även på antika militäruniformer.
– Och jag, jag ville göra något som verkligen var coolt och utmanande, berättar Kajsa.
Efter lumpen tog livet en tvär vändning. Hon började läsa konstvetenskap i Uppsala och Lund, tills hon fick nog av det teoretiska. Sedan bar det vidare till Frankrike, där hon pluggade franska i Lyon. Språket slipades snabbt, inte minst tack vare jobbet på en engelsk pub.
– Franskan lärde jag mig mer i praktiken än i klassrummet, skrattar hon.
Den berömda pendeln slog över igen. Kajsa hoppade på en tvåårig trespråkig sekreterarutbildning i Frankrike och gjorde praktik på ett svenskt företag där. Här knöt hon vänskaper för livet och arbetade bland annat med att översätta tekniska manualer. Men hon hade en ritual varje söndag: att dra ifrån gardinerna och fråga sig själv om hon verkligen ville vara kvar i Frankrike. Efter fem år i Lyon blev svaret nej. Jag tycker det är talande för Kajsa – hon lyssnar på sig själv och tvekar inte att byta riktning när hon känner att något behöver avslutas för att anta nya utmaningar.
Tillbaka i Sverige läste Kajsa religionshistoria, kulturantropologi och slutligen freds- och konfliktkunskap vid Uppsala universitet. Engagemanget gav resultat: hon fick stipendium och reste till Liberia för att skriva sin C-uppsats – hennes första resa utanför Europa.
– Den här resan var verkligen en ögonöppnare, berättar hon.
Snart sökte sig Kajsa till Räddningsverket och blev 2007 utsänd som insatspersonal till FN i Centralafrikanska republiken, som teamleader för ett svenskt team. Hennes franska var en förutsättning för uppdraget, liksom hennes dragning till utmaningar. Där mötte hon inte bara konflikternas verklighet, utan också kärleken i sjukvårdaren Anders. Jag hör hur värmen kommer in i rösten när hon berättar om den tiden, trots att uppdraget var svårt och krävande.
Efter hemkomst fick både Kajsa och Anders jobb på Räddningsverket i Kristinehamn. 2009 gick Räddningsverket samman med Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar och kallades MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Då flyttade verksamheten till Karlstad och paret följde med. Kajsa fortsatte att resa ut i internationella uppdrag till bland annat Haiti, Bosnien-Hercegovina, Afghanistan, Pakistan, Mali, Libanon och Irak, samt oräkneliga resor till
Genève. Numera jobbar hon som strateg med inriktning på att stärka och utveckla Sveriges civila försvar. Hennes erfarenheter från både militären och internationella uppdrag är till stor nytta i det arbetet.
2010 köpte Kajsa och Anders hus på Hammarö. Två döttrar har kommit till, och i hemmet samsas familjen med både katter och kaniner. Och kanske mest överraskande: hästarna har återvänt in i hennes liv.
– Dottern ville börja rida, så jag hängde med till ridskolan. Suget kom, och nu rider jag regelbundet och är i stallet för min egen skull – jag älskar hästarna, berättar Kajsa.
I dag är hon ordförande i Hammarö Ryttarförening, där hennes engagemang och driv har gjort avtryck i föreningen. Att hon som barn var trött på stallsysslorna känns overkligt när man ser henne nu, lugn och självklar bland djuren. Jag kan själv intyga att hon får en särskild aura när hon pysslar med hästarna eller gosar med kaninerna där hemma.
Vi avslutar intervjun i familjens trädgård – en liten oas fylld av rosor, örter och grönsaker. Här har Kajsa och Anders skapat något lika levande som deras livsresa.
– Jag lägger krut på de växter som jag ser trivs. Om någon planta inte mår bra får den ge vika för de andra. Det ska vara enkelt med trädgård så man kan njuta mer av den, säger Kajsa.
När vi lämnar Kajsa förundras jag över allt det hon berättat. Från barndomens hästar i Ålbo till FN-uppdrag i Centralafrika och tillbaka till stallet igen. Om man då tänker på vad hon kan åstadkomma och göra under resten av sin yrkeskarriär, då kittlar det lite i magen. En sak är i alla fall säker. Kajsa Nordmark är en kvinna som låter livet blomstra där det slår rot.
