Harpist i världsklass – Vi träffar Gunilla Steinert

Gunilla står bakom och tittar fram genom strängarna på harpan.

Text och foto: KRISTINA

Pianisten som skulle bli kyrkomusiker träffade mannen som introducerade henne för opera- och symfonivärlden. Gunilla spelade harpstämmor på piano innan hon ens fick möjlighet att lära sig spela harpa.

Gunilla föddes i Norrtälje men familjen flyttade till Borås när hon var två-tre år då båda föräldrarna fick anställning på ett hälsocenter. Familjen bodde på centret precis som många av de andra anställda. Gunillas intresse för musik startade tidigt. Kanske inspirerades hon av en morbror som var aktiv musiker i Norge, och hon började spela piano redan som sexåring. En pianopedagog kom med tåg från Borås en gång i veckan för att undervisa henne. De fick hålla till i kyrkan där det fanns ett lämpligt piano. 
– Jag hade sån tur att jag fick en lärare som entusiasmerade mig. Jag tyckte det var så roligt och spelade väldigt mycket, berättar Gunilla.

Under Gunillas skoltid var det morgonbön och de sjöng en psalm med fröken som knackade sig fram på pianot. När fröken fick veta att Gunilla kunde spela alla fyra stämmorna så fick hon sköta den uppgiften. 
– Jag spelade varje morgon ända tills vi slutade sjätte klass. Då fick man ju inte ge barn lön, så istället gav de mig ett presentkort. Det blev min allra första lön, skrattar Gunilla.

Gunillas intresse för orgelspel uppstod i tonåren då församlingen köpte in en riktig kyrkorgel. 
– Det var fascinerande att brassa på för fullt i kyrkan, såpass att jag först satsade på att bli kyrkomusiker, berättar Gunilla.

Att komma in på musikhögskolan var inte lätt. Efter gymnasiet förberedde hon sig i flera år för att klara inträdesprovet.
– Jag arbetade som receptionist på hälsocentret och åkte in till Borås flera gånger i veckan för att få lektioner i sång, piano, orgel och teori. Efter ungefär tre år tyckte lärarna att jag var redo, berättar Gunilla som blev antagen till organistklassen vid musikhögskolan i Oslo. 

Lagom till att antagningsbeskedet kom stegade en stilig man in på hälsocentret med endast en fiolväska och en neccesär. Det visade sig att han arbetade som konsertmästare på Den Norske Opera, DNO, i Oslo. Och eftersom även Gunilla spelade så övertalade han henne att de tillsammans skulle hålla konsert för gästerna på hälsocentret. Ett sätt för honom att få spendera lite extra tid med Gunilla då han blivit blixtförälskad. Gunilla skulle ju flytta till Oslo så de bestämde att de skulle ses igen. Väl där tog han med Gunilla på hennes första operaföreställning. 
– Jag tyckte det var oerhört fascinerande, jag blev helt fängslad. Trubaduren av Verdi var det, det glömmer jag aldrig, berättar Gunilla. 

Mannen var Bengt Steinert och de blev snart ett par. Bengt blev ofta anlitad som violinist i olika symfoniorkestrar och när det ingick en harpstämma i repertoaren blev också Gunilla tillfrågad för att spela den på piano. Därmed fick hon erfarenhet av orkestervärlden och ett nytt intresse föddes.
– Som organist skulle jag få sitta och spela på gudstjänster, bröllop och begravningar. Då såg den här världen mycket mer intressant ut, skrattar Gunilla. 

Vid den tiden var det inte så vanligt med harpister, de fick hyra in dem eller låta någon spela harpstämmorna på piano. Så det fick Gunilla göra. 
– Sen fick jag prova att spela på harpa, en harpist på DNO introducerade mig. Det var helt otroligt fantastiskt. Så mitt gästspel i organistklassen tog slut, skrattar Gunilla som då hoppade av musikhögskolan för att spela harpstämmor på piano i symfoniorkestern.

Bengt och Gunilla förlovade sig och paret bodde under några år på olika platser i Norge. Bengt fick bland annat erbjudande om att bli konsertmästare i Kristiansand, i Sydnorge. Väl där fortsatte samarbetet med DNO som gästspelade med dirigent och solister. Tillsammans med lokal orkester och operakör spelades uppsättningarna Glada Änkan och Trubaduren. Och med endast lokala förmågor, både solister och från balettskolan, satte de på egen hand upp Wienersalonger som blev väldigt uppskattade.

Efter några år flyttade de sedan till Harstad, långt upp i Norge, då Bengt blev involverad i ”Festspillene i Nord-Norge”, ett årligt kulturarrangemang som pågår en vecka runt midsommar.    

Paret blev då vänner med Svend Asmussen (spelade i gruppen Swedanes med Alice Babs och Ulrick Neumann på 50-talet), Putte Wickman och Ivan Renliden som också var involverade i arrangemanget. 
– Vid ett tillfälle bjöd vi hem Svend på sillfrukost och det slutade med att han och Bengt jammade i vardagsrummet och lärde ut olika knep till varandra, minns Gunilla som då var höggravid och sedan födde parets dotter 1979.

Bengt hade sedan länge varit pilot med eget flygplan vilket gjorde det smidigt att ta sig mellan olika konsertplatser. 
– Det var ganska häftigt när vi bodde i Harstad och skulle flyga till Tromsø. Fjälltopparna var så höga att vi fick flyga mellan dem, berättar Gunilla som ändå alltid kände sig trygg med Bengt bakom spakarna. 

Gunillas huvudinstrument blev alltså piano, men hon hade länge en önskan om att lära sig spela harpa. Efter några år i Norge gick flytten till Östersund och 1983 fick båda erbjudande om att delta i Glada Änkan på Karlstad Musikteater som den då hette. 
– Det var ganska tuffa vintrar där uppe i Östersund, och vi ville närmare mina föräldrar som bodde kvar i Borås plus att Värmland ligger så bra placerat mellan Stockholm, Göteborg och Oslo. Och det fanns en chans att få spela harpa här, berättar Gunilla som kunde börja ta lektioner för en soloharpist i Stockholm för att lära sig instrumentet. 

Första föreställningen med Gunilla på harpa blev Barberaren i Sevilla 1984. Sedan anlitades Gunilla som harpist i nästan 30 år, främst vid Värmlandsoperan. Flygplanet fick bytas ut mot en riktigt rymlig bil för att harpan skulle få plats.

Inom musikeryrket tvingas man ofta flytta omkring en hel del, men här på Hammarö bor de fortfarande kvar efter nästan fyrtio år. 
– Det var främst för dotterns skull. Vi ville inte att hon skulle behöva byta skola och tappa sina vänner, berättar Gunilla som är oerhört tacksam för sina år på Värmlandsoperan, under vilka hon också fick bland annat Gunnar Turessonstipendiet och Frödingstipendiet. 

Dottern fick ofta vara med på parets föreställningar. 
– Jag tror hon har sett 50 föreställningar av Glada Änkan. Hon satt bredvid mig i orkesterdiket med en smörgås och något att dricka, skrattar Gunilla.

Kniviga situationer kan uppstå. När José Carreras uppträdde i Mariebergsskogen skulle Gunilla spela harpa, men det fuktiga vädret ställde till det och harpan kunde inte stämmas. Och under konserten brast 23 strängar. Efter detta tackade hon nej till utomhuskonserter.

Paret har inte alltid anlitats i samma uppsättningar, men alltid följt med varandra. Båda fick erbjudande om att vara med när Folkoperan skulle turnera runt i Sverige med Hoffmanns Äventyr, vilket blev en utmaning med tanke på dottern som då var nio-tio år. De fick till slut tillåtelse att låta henne plugga på distans under de cirka fem månader turnén pågick. 
– Dottern klarade av skolan så det var inga problem. Vi var också ute på turné med Chess då Tommy Körberg hade huvudrollen och även Rhapsody in Rock med Robert Wells. Det var häftigt, och jättefin musik. En annan värld än den klassiska som vi var vana med, berättar Gunilla.

Tillsammans startade de ett företag 2013. Bengt hade då gått i pension och Gunilla skulle snart också ge sig som utövande musiker. Det visade sig att det fanns ett stort intresse och de får besökare från hela världen.
– En man från Kina som driver en musikskola i Peking har varit här 13 gånger och köpt 40 instrument av oss, berättar Gunilla. 

Företaget är fortfarande aktivt, men med tanke på Corona får de tänka efter när de får förfrågningar. 
– Vi har fått säga nej till en del men några har vi ändå tagit emot. Vi bjuder numera på munskydd, handsprit och handskar istället för kaffe. Och så håller vi avstånd. Våra instrument tar vi ut på altanen så kunderna får provspela, skrattar Gunilla som tycker att det ändå gått ganska bra trots allt. 

När de inte träffar kunder reparerar Bengt instrument. Men tillströmningen av trasiga instrument har också avtagit på grund av Corona. Många spelar i ensembler som inte är aktiva nu, vilket innebär att inte lika många instrument är i behov av service av olika slag.

När de inte arbetar spelar de gärna ihop och tar promenader när vädret tillåter. Med sig tar de då lite förning och ett gott vin för en liten rast i det gröna. 
– Det är och har aldrig varit ett enformigt liv med maken, vi har varit med om så mycket roligt, avslutar Gunilla. 

Vill du se och höra mer?

Tips! Börja lyssna vid 44:16 för ett extra fint stycke.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.