Kenneth Röbiörks 50-tal på Skoghall

Text: KENNETH RÖBIÖRK  Foto: CHRISTINE

Kenneth Röbiörk, uppväxt på Skoghall, berättar för oss om sitt 50-tal. Minnena är många och texterna långa, så vi kommer få anledning att återkomma med mer från Kenneth längre fram. 

Att växa upp som barn och ungdom på 50-talet var att få ta del av 1900-talets gulddecennium. Efterkrigstiden, när ett förstört Europa skulle återuppbyggas, gjorde att Sverige hamnade i ett drömläge när det gällde tillfällen för industrin att skapa olika typer av arbeten. Hade föräldrarna arbeten så gynnade det barnen. I min umgängeskrets arbetade alla fäder medan mammorna var hemma och svarade för markservice och omvårdnad av familjen. Där var det inte frågan om bake off  eller snabbmat. Det var riktig god hemlagad mat och bullbaken spred en ljuvligt aptitlig doft. Visst kunde stora barnkullar eller låga löner göra att det blev knapert för vissa men för de flesta unga var det en sorglös tid.

Det sägs att när man blir äldre blir barndomsminnena allt tydligare. Bilder, händelser och känslor från svunnen tid pock-ar på uppmärksamhet. Det är som en film spelas upp. Jag själv är överhopad och skall här ta upp något från min egen uppväxt på Skoghall. Att jag kunde läsa innan jag började skolan kan jag tacka serietidningarna Fantomen och Kapten Mike för. Genom att lära mig alfabetet fick jag ihop orden och kunde ta del av deras spännande äventyr. De grundlade säkert min känsla för rätt och fel och min fortfarande starka reaktion på orättvisor. 1951 fick jag efter godkänt skolmognadsprov börja första klass i ett hus på höjden vid ”byxfecka”. Vi bodde då för tillfället i ett hus på Åstorpsvägen och man genade över Mörmogärdet bland kor och blajor på väg till skolan. Jag hade lätt för mig och fick guldstjärnor på proven utan att anstränga mig.

Idag kan jag tycka att berömmet skulle gått till de som kämpade hårt men ändå hade svårt att nå högsta nivå.

Lunnevi blev en central plats för många av oss unga killar som växte upp på Skoghall. Här ”lekte” vi idrott. Vi prövade på alla friidrottsgrenar och spelade fotboll. Var idrottsplatsen stängd hände det ofta att vi plankade in över den träinhäg-nad som då fanns på plats.

Många av oss blev ganska duktiga på något. Det hände att dokumentärfilmaren Roy Olsson med sin filmkamera dök upp och filmade oss. Med spänning såg man fram mot hans filmförevisningar i Lillängsskolan. Det finns många roliga, dråpliga och udda minnen från denna tid. Inga flickor var med i ”idrottsgänget” men man kunde se dem på kolstybbsbanan när deras klasser hade idrottsdagar.

Ett minne som bitit sig fast i mitt huvud var en speciell händelse. Jag var tydligen ledig från skolan och höll på att träna höjdhopp när en klass dök upp. Där fanns en speciell flicka som jag beundrade och när hon skulle starta sitt 60-meterslopp blev jag stående och tittade. Hon satte ner sina skor i startgroparna men när starten gick snubblade och ramlade hon. Jag såg att hon tyckte det var pinsamt och jag tyckte så synd om henne. Skulle gärna velat krama om henne. Vissa minnen framträder tydligare. Man har blivit känslomässigt berörd på ett djupare plan.

//Kenneth

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.