Krissituation

Hösten är här. Det är mörkt, kallt och tråkigt. Något annat som är tråkigt är att jag börjar känna mig gammal. Jag vet vad ni tänker: ”Men David, du är ju bara 23 år och stiligare än någonsin”. Jag stoppar er redan där. För det första. Jag vaknade upp en morgon, tittade mig i spegeln och mina ögonbryn såg ut som två omkullblåsta enbuskar. Precis som de ofta gör på gamla gubbar. Det är inte det värsta, utan jag börjar verkligen märka hur allt blir hängigare och hängigare. Jag har nu därför skrivit mig ett träningsschema för att åtgärda ”hängigheten”. Mina enbuskar till ögonbryn kan jag nog inte träna bort men även där behöver jag vidta åtgärder!

Det som ger mig mest ångest är att jag har åstadkommit ungefär ingenting i livet och att jag inte har en aning om vad jag ska åstadkomma. För er som inte vet det så jobbar jag som vikarie i skolkök. Lagar lite mat ibland, fixar lite sallad, ja ni vet. And let me tell you, att stå i skaleriet och göra sallad kan göra dig galen. Du glider ifrån verkligheten och dina tankar far åt de konstigaste håll. Lite ”vad är meningen med livet” tankar och än så länge har jag inte funnit svaret. Men den som söker han finner sägs det ju. Jag önskar dock att det var lättare än så. Typ som för Pochahontas. Hon hade ju gammelmor Pilrot som guidade henne genom livet. På Skoghall har vi ingen gammelmor Pilrot, jag har dock frågat, säg ett dussin björkar om vad meningen med mitt liv är och det enda jag fått till svar är en kråkskit i ansiktet. Så jag står här än idag och vet inte riktigt till hundra procent vem jag är och vad jag ska göra. Vet till största delen av tiden inte ens vart jag är heller för den delen.

Jag skulle vilja beskriva mig lite som en krissituation på två ben. Vill man skänka pengar till de krisdrabbade (det vill säga mig) gör man det lättast genom swish.

Krisdrabbade hälsningar

David Räfting

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.