Med norra Vänern som arbetsplats – möt Malte Thyrell, före detta fyrvaktare

Text: JONATHAN  Foto: CHRISTINE

_dsc2335

 

Från Gullspång till Värmlandsnäs – ett enormt område att navigera i. Och när larmet gick gällde det att vara snabbt i båten.

Att ta sig till jobbet är för de flesta inkapslat i någon form av rutiner. Man tar sig från bostaden till sitt arbete, utför det och åker hem igen. Inga konstigheter och för många så ger det en struktur i vardagen som inte behöver planeras i någon större utsträckning. För Malte Thyrell var vardagen en helt annan. Arbetet som fyrvaktare var något som mer eller mindre pågick hela dygnet. Året om. Arbetsplatsen var Vänern. En enorm sjö som platsar in på tjugosjätte plats över världens största sjöar.

– Att ha Vänern som arbetsplats var naturligtvis speciellt, berättar Malte Thyrell. Jag började som fyrvaktare i norra Vänern 1977 och blev sedan fyrmästare. Mitt upptagningsområde var enormt stort och sträckte sig från Gullspång i öst till Värmlandsnäs i väst. Allt norr om den linjen var mitt ansvarsområde. Båten som jag hade till förfogande låg vid Skansviken på Rud och om det ringde mitt i natten så var det bara att försöka ta sig till den plats man blivit anvisad till så snabbt som möjligt. Dåtidens båtar gick inte så fort som dagens men man fick göra så gott man kunde. Min båt hade en marschfart på tio knop. Att vara flexibel var nog den egenskap som var viktigast.

Som fyrvaktare så var det inte bara underhåll av själva fyrarna som skulle skötas om. Listan på arbetsuppgifter var lång.

– Det primära var att se till att fyrarna fungerade, berättar Malte. Förr skulle det fyllas på acetylen med jämna mellanrum. Det var acetylentillsyn minst en gång i månaden så att fyren skulle lysa ordentligt. Med ett tjugotal fyrar i området så tog det arbetet sin beskärda del av tid. Men sedan tog underhållsarbetet en hel del tid också. Fyrarna skulle målas och repareras och det var även en hel del tekniskt underhållsarbete att göra på dem. Vi placerade även ut mängder av prickar i farleder och skötte även om andra landmärken. De som gick att använda efter vinterisarna skulle renoveras för att kunna återanvändas nästkommande vår. På listan fanns cirka tvåhundrafemtio prickar att hålla koll på.

Idag drivs de flesta fyrarna med solceller men de kräver fortsatt en del underhåll. Något som Malte tycker är eftersatt idag.

– Se bara ute på Söökojan utanför Hammarö, säger Malte. Den fyren står och förfaller. Med dagens navigationssystem så kan man ta sig fram utan synliga riktmärken, men när mörkret kommer förenklar en fyr väldigt mycket för sjöfarten. Det är viktigt att de finns. Inte minst för det ökade antal fritidsbåtar som finns på Vänern. Trafiken med de stora fraktbåtarna har minskat betydligt på senare år men fritidsbåtarna ökar ju hela tiden.

Att det skulle bli trångt om plats på Vänern är dock inget Malte tror är något framtida problem.

– Nej, Vänern är så pass stor att det finns plats för alla. Det är vid bryggorna det börjar bli ont om plats.

Vänern är som sagt stor. 5 650 kvadratkilometer vatten tar sin plats. Att tänka sig för innan man ger sig ut på sjön är viktigt anser Malte Thyrell.

– Vänern är vida känd för sin krabbsjö. Det innebär att vågor-na skiljer sig väldigt mycket från vågorna ute på ett hav. De är kortare vilket ger en obekväm sjögång. Redan vid tio sekundmeters vind kan det börja bli jobbigt om man har en för liten båt, tipsar Malte. Dessutom kan vädret skifta snabbt ute på en så stor sjö som Vänern. Att alltid hålla koll på sjörapporten är viktigt. Jag lyssnar av gammal vana själv fortfarande varje morgon. Ibland stämmer den inte helt, men den ger en fingervisning om kommande väder som kan vara viktig.

Att vara anställd som fyrvaktare innebar också att vara kopplad till sjöräddningen. Något som skilde sig mycket från de ordinarie uppgifterna.

– Uppdragen inom sjöräddningen var ofta en utmaning, säger Malte. Drunkningsolyckor var värst. Det var också vanligt med sönderblåsta båtar och alkoholrelaterade händelser. I Kristinehamn fanns en båt som gick i åtta knop. Inte mycket att sätta fart med när det var bråttom. Vår båt var snäppet snabbare och vi fick hjälpas åt så gott det gick på den tiden.

Idag finns inte fyrvaktaryrket kvar. Allt sköts genom Sjöfartsverket. Med blandat resultat tycker Malte.

– Jag anställdes av Vänerns seglationsstyrelse som bildades före Sjöfartsverket. När vi fyrvaktare sedan skulle ingå i Sjöfartsverket så slutade jag. Mycket på grund av att jag inte tyckte att underhållet fick den prioritering jag tycker krävs för att hålla fyrar och landmärken i bra skick.

Besöken på Vänern är idag begränsade för Malte. Vid sjuttiofyra års ålder har han sålt sina båtar och har bara en enkel eka för kortare turer. Efter så många år på Vänern så har naturligtvis några favoritplatser etsat sig fast.

– Jag tycker mycket om områdena kring Borgvik, Liljedal och Åsunda säger Malte. Det är inte mycket som går upp emot att komma utifrån stora Vänern och åka in i de vindskyddade delarna där. De områdena är fantastiskt fina och bör absolut upplevas om man har båt.

 

_dsc2137

Malte i den båt han har idag

_dsc2168

Fyren på Söökojan


_dsc2240

En stund i solen vid entrén till den gamla fyrvaktarbostaden på Söökojan

_dsc2271

Malte ser ut över Vänern sittandes framför fyren på Söökojan.

_dsc2315

 Malte vid en av sina gamla arbetsplatser


_dsc2306

Vänerskärgård sedd från Söökojan

_dsc2323

 Fyren och den gamla fyrvaktarbostaden

maltesbildfyr

En av Maltes egna fotografier taget vid ett arbetspass. Foto: privat.

epson002

En av de båtar Malte själv byggde. Foto: privat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.