Text: KRISTINA Foto: HÅKAN
Caroline har så länge hon minns bott i Karlstad. Men hon föddes i Frankrike och levde där tills hon var två år. Mamman som är från Karlstad träffade som 18-åring en fransk man under en semester i Italien.
Hon flyttade till honom i Frankrike, de gifte sig och fick två barn, Caroline och hennes lillasyster. Pappan arbetade som testpilot i franska flygvapnet och när Caroline var två år störtade hans plan. Carolines mamma var då 24 år, bodde utomlands och blev änka med två små barn. Flytten tillbaka till Karlstad var given.
– I många år åkte vi till farmor och farfar i Paris, men min far hade inga syskon så vi har inga kusiner. Men hjärtat klappar lite extra för Frankrike och jag valde att behålla mitt efternamn när jag gifte mig, berättar Caroline som numera åker ner och besöker sin fars grav med jämna mellanrum.
Caroline bodde på Stockfallet och gick på Rudsskolan. Som ung var hon ingen sporttjej, hon lekte med kompisarna i skogen på fritiden. Men basket tyckte hon var kul, de hade turneringar årligen så som klassfotbollen är nu. I 20-årsåldern började hon springa. Caroline bestämde sig tidigt för att bli advokat. Studievägledaren rådde henne därför att gå ekonomisk linje på gymnasiet, och så fick det bli.
– Då insåg jag att det var ekonomi jag var bra på, så då glömde jag helt mina advokatplaner, berättar Caroline som siktade in sig på att bli revisor.
Efter gymnasiet fick hon arbete som revisorassistent på en mindre revisionsbyrå, och under ett år lärde hon sig grunderna ordentligt innan hon sökte vidare till högskolan.
– Det var kanske inte alltid så roligt att sitta själv på den där lilla byrån med en 60-årig farbror, men såhär i efterhand har jag insett hur viktigt det där året var och hur mycket jag lärde mig, berättar Caroline.
Efter tre och ett halvt år på högskolan kunde Caroline titulera sig som högskoleekonom.
– När jag började högskolan fanns det hur mycket jobb som helst på revisionsbyråer. Men när jag gick ut 1990 fanns det i princip inga alls. På somrarna hade jag arbetat på bank, så jag fick ett jobb på banken när jag var klar i skolan, fortsätter hon.
Under tiden sökte hon arbete på revisionsbyråer och 1991 fick hon anställning på det som idag är KPMG. Då som revisorsassistent. Planen var att så fort som möjligt bli auktoriserad revisor. Första barnet kom 1996 och andra 1998, men Caroline kämpade på.
– Ibland bestämmer man inte själv när barnen ska komma. Mina två söner ville komma tätt och det tog mycket tid såklart. Jag jobbade inte 100 % när barnen var små, men på helgerna när min man var hemma kunde jag arbeta lite mer. Jag ville bli auktoriserad, så jag kämpade på med det målet i sikte, berättar Caroline som blev auktoriserad år 2000.
Hon blev kvar på samma arbetsplats i 17 år innan hon kände att det var dags att byta.
– Jag kommer ihåg att jag tänkte att när chefsekonomen i Hammarö kommun går i pension, då ska jag söka den tjänsten. 2007 kom tjänsten ut och jag sökte, skrattar Caroline.
Caroline trivdes väldigt bra med sina dåvarande kollegor, så när hon blev erbjuden tjänsten tvekade hon ändå. Till slut ringde dåvarande kommunalrådet Siw Gidlöf och bad henne bestämma sig.
– Det var ett stort steg att ta, men jag har faktiskt aldrig ångrat mig. Är du inte klok, hur kan du gå till en kommun, frågade mina gamla kollegor när jag berättade om mitt nya jobb. Det är så tråkig inställning, att man tror det är lite andra klassen på något sätt. Men det är fantastiskt roligt att jobba i en kommun, speciellt i vår kommun för det händer så mycket här, berättar Caroline.
Caroline berättar att hon aldrig har tråkigt på jobbet. Att det finns så många olika verksamheter inom kommunen, till skillnad från andra arbetsplatser. Och att förhålla sig till politiken skiljer sig också. Hon kallar sig kittet mellan politik och tjänstepersoner, och varje dag får hon utmaningar på olika sätt.
– Om vi skulle stänga ner all verksamhet som vi har i kommunen under ett dygn så kan jag lova att alla kommer märka av det, på ett eller annat sätt. Vi har otroligt många olika typer av verksamheter. Det är så tråkigt när folk har en gammaldags bild av att man lutar sig mot en spade eller vänder papper. Det är inte så. Jag önskar att alla kunde få göra studiebesök under en dag och se vad det handlar om, säger Caroline.
Från 2008 arbetade Caroline som ekonomichef och hösten 2013 blev hon tillförordnad kommunchef. Tjänsten låg ute och hon bestämde sig för att söka.
– Jag tyckte att rollen som kommunchef var jättespännande och rolig. Hade jag inte fått den tjänsten hade jag nog inte varit kvar här. Jag var färdig med ekonomichefsrollen, jag hade haft den i nästan sex år och ville göra något annat, berättar hon.
Men sin nya titel som kommunchef fick Caroline ändå behålla högsta ansvaret för ekonomin, något hon själv föreslog.
– Det är en styrka i min roll, att ha full koll på ekonomin. Men jag har till skillnad från mina föregångare flera som hjälper mig, så jag jobbar liksom inte dubbelt. Vi är ett bra team, berättar Caroline som inte gör så mycket operativt som ekonomichef.
Numera kallas Caroline för kommundirektör. Högsta hönset kan man tänka, men det är inte Caroline som bestämmer allt, hon arbetar på uppdrag av politikerna. Lite förenklat så väljer vi kommuninvånare våra kommunpolitiker och de fattar en massa beslut som kommundirektören ska verkställa tillsammans med tjänstepersonerna. Men allt går inte via politiken, vissa beslut tar hon självklart själv.
– Var gränsen går är svårt att säga, det får man en känsla för när man har varit med ett tag. Men jag har ju en budget som politiken har beslutat att förhålla mig till och jag har en väldigt nära och bra dialog med kommunstyrelsens ordförande Solweig Gard. Även om jag känner att hon inte behöver veta precis allt så informerar jag ändå om det mesta. Minsta lilla grej kan bli en stor sak i värsta fall, och då är det bättre att politiken vet allt. Men mycket kring personal hanterar vi på tjänstepersonnivå, där är inte politiken så involverad längre, fortsätter hon.
Caroline och hennes man Kenth bor numera i en lägenhet i Vågmästaren och firar 30 år som gifta nu i december. Ingenjören Kenth har veckopendlat i alla år, och det tror Caroline kan vara nyckeln till deras långa äktenskap.
– Vi träffades på Statt i mitten av åttiotalet och fattade tycke för varandra. Det har varit bra för oss att inte bo ihop hela veckorna och träffas hela tiden, skrattar Caroline.
Paret älskar att gå långa skogspromenader med sin hund Jackson, en amerikansk cockerspaniel. Många helger går de milen och bara pratar. När barnen var små reste de på solsemestrar, numera är det weekendresor till storstäder som lockar.
– Vandra runt i huvudstäder, fika och äta god mat, det är vår grej, skrattar Caroline som längtar efter att få resa igen. Kanske blir det Route 99 längs USA:s västkust nästa gång, en dröm hon har.
I och med pandemin och all tid som frigjordes bestämde sig Caroline för att förverkliga en gammal dröm om att skriva en bok. Sanningens vänner handlar om en spelmissbrukare som efter ett misslyckat självmordsförsök hamnar på psyket och sedan i en förening där han träffar Agnes. Tillsammans planerar de en hämnd mot en gemensam fiende, mannen som äger en av landets största casinon. Boken kom ut i handeln i våras.
– Det hade stått väldigt mycket i tidningarna om spelmissbruk, den ena tragedin efter den andra, så det tyckte jag var intressant att spinna vidare på, berättar Caroline. Det är kul att ha gjort det, men det blir abso-lut inga fler. Det tog extremt mycket tid, berättar Caroline som inte har marknadsfört boken, utan är nöjd med att bara ha fått den utgiven.
Att laga mat är något Caroline älskar. Och familjen älskar hennes mat, så mycket att de tycker hon ska söka till Mästerkocken.
– Så duktig är jag inte, men de tycker om min mat iallafall. Jag gillar att baka också, men det gör jag inte längre. Det är ju bara jag som äter, så det är ingen idé, skrattar hon.
Caroline är nu inne på sin femte kommunstyrelseordförande under sina åtta år som kommundirektör. Det är så hon räknar, för det är hennes viktigaste person på arbetet. Funkar det inte mellan kommunstyrelsens ordförande och kommundirektören så är det alltid kommundirektören som får gå. Den andre är ju politiskt vald till sin post. Och Caroline är inte sugen på att byta jobb.
– Så länge de vill ha mig kvar så är jag kvar. Jag tycker mitt jobb är jätteroligt och jag älskar mitt Hammarö, avslutar Caroline.
