Det fanns en tid innan bruk och broar då hammarborna var naturligt avskilda från övriga Värmland och fick förlita sig på jordbruk och fiske för överlevnad.
Traditionen lever vidare i Västra Skagene och firas varje år med Siklöjans dag.
Dagens Skagene lär ha tagit sin början på 1720-talet då marken vid Skageneviken och ner till nuvarande Böljebrusvägen ska ha skänkts till två före detta soldater.
– Det här var strax efter Karl XII:s död så troligen hade dessa herrar suttit i rysk fångenskap, enligt vad vi har hört. Det är rimligt att anta att det inte rörde sig om vanliga meniga, inte minst eftersom det är ett så pass stort område, menar Kurt Jansson som själv är inflyttad västerskagenebo sedan 1960-talet.
Efter hand växte bebyggelsen, och delades upp mellan olika släktgrenar. Hustrun Sigbritt är född och uppväxt här, och paret Jansson bor idag på marken som styckades upp i början av förra sekelskiftet mellan systrarna Ida, Hilma och Marie.
– De växte upp i en liten stuga som hade flyttats hit från byn norröver. Marie, som var äldst, lät bygga det gula 1 ½-planshuset som ligger ett bit härifrån och Ida, som var min fars mor, byggde huset vi bor i nu år 1915, berättar Sigbritt som växte upp i ett för tiden vanligt generationsboende.
– Jag är uppväxt på övervåningen. När farfar gick bort flyttade farmor upp hit och vi flyttade ner.
Sigbritts far Ivan Karlsson kombinerade fabriksarbete med fiskeri.
– Han brukade ta fiskbilen och åka till Skoghall vissa veckodagar för att sälja fisk på torget. Han köpte också upp av andra fiskare. Men sedan kom larmen om kvicksilver i Vänern på slutet av 1960- talet och början av 1970-talet och då var det slut på fisket, minns Sigbritt.
Till ägorna hörde, och hör än idag i många fall, en bit skogsmark längre österut mot Benaområdet.
– Det kallas för utskog, det var nog ett sätt för de på boende här att få tillgång till ved.
Än idag är Västerskagene, som det kallas lokalt, ganska sparsamt bebyggt. Och kommer så förbli, av flera anledningar.
– Många av de äldre boende sålde tomter ned mot vattnet, där gick det ju ändå inte att odla något resonerade man. Idag ligger där sommarstugor som går för flera miljoner kronor. Men kommunen har varit väldigt restriktiva med att bevilja bygglov på området, det är bra.
En del av strandremsan, längs med badet vid Halla, ägs av Hammarö kommun.
– Badplatsen är på både gott och ont. Det är roligt att folk hittar hit, men det är tyvärr dåligt med parkeringsmöjligheter. Och det vore bra om kommunen lät soptunnan stå lite längre och toaletterna vara öppna. Det är många som kommer hit långt in på hösten och på vintern utgår många skridskoåkare härifrån, berättar Kurt.
Vattnen längs med kustremsan ägs till stora delar av en samfällighet bestående av en mängd olika fastighetsägare.
– Förr i tiden var det väldigt noga med fiske efter gädda på våren vid leken. Man hade ett system där man bytte plats med varandra varje år. Men idag har husbehovsfisket nästan försvunnit och det är exempelvis bara yrkesfiskarna som får fiska ål. Kunskapen och fiskeriet försvinner, snart vet ingen hur man lägger ut nät längre eller lagar nät, menar Sigbritt och Kurt.
Klicka på länken för att läsa mer och Siklöjans dag samt se bilder från årets dag: https://www.hammaronytt.se/siklojans-dag/
