Nyårsfirande

2016 har blivit 2017. Vi är alla i startgroparna för att påbörja ett nytt kapitel i våra liv. Det bästa någonsin. För efter varje år som går så är i stort sett allas nyårslöften att förbättra sig på något sätt. Något som jag gett upp vid det här laget. Inte för att jag ser mig själv som den optimala individen, utan mest för att jag varken fysiskt eller psykiskt orkar anstränga mig för något som i slutändan kommer till att brytas ändå. Mitt nyårslöfte är att åka långt upp i Norrland, något jag velat göra i flera år. Klappa på lite renar, kanske bestiga något litet berg och gnida min onda höft mot det samiska läketrädet.

Men nog om löften, kan vi prata om själva nyårsfirandet? Blir inte alltid nyårsfirandet på något sätt en besvikelse? Förväntningarna är så höga att de liksom inte går att uppfylla. Jag och många i min närhet upplever det så. Maten blir misslyckad, någon spiller rödvin på sin vita klänning och någon blir alltid så full att denna får släpas till Sandgrund för att titta på fyrverkerierna på tolvslaget (obs. det sistnämnda skulle aldrig hända mig). Kvällen blir nästan alltid raka motsatsen till vad man har förväntat sig. Kanske inte sällskapsmässigt utan mer att händelseförloppet inte blir som man tänkt sig. Jag tror mer på att i fortsättningen kanske inte sätta ribban så högt, jag är inte Stefan Holm och ofta när jag ska ta mig över den där ribban så slutar det med att jag river den och knäcker den på mitten. Ni kanske tycker att jag är bitter och lite negativ nu. Det är jag också.

Nej, nästa nyår kommer ribban vara lagd i ankelhöjd så att jag lätt och smidigt kan saxa mig över den, skuttandes bort till Sandgrund där jag krampaktigt kommer hänga mig fast i en raket, och följa med den upp till stjärnorna där jag hör hemma. Där uppifrån tänker jag blicka ner på alla som såg sin planerade nyårskyss kyssa någon annan, tjejen med rödvin på klänningen som tappert försöker dölja fläcken med sin väska och killen som har trillat in i busken. Jag ska bara hänga där uppe och mysa över att mina planer inte gick i stöpet.

Jag vill avsluta denna text med ett litet tips till alla som är lika bittra som jag är. Det krävs att man använder cirka 43 muskler i ansiktet för att se sur ut. Men noll för att ligga ner och vara apatisk.

Gott nytt år!

//David

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.