I fredags, på ett begravningskaffe, nåddes jag av nyheten om den fruktansvärda lastbilsfärden i Stockholm. Kris avlöste sorg. Att begrava en nära som levt ett långt liv är ju en sak. Att vara med om en så fruktansvärd handling är något helt annat. Det kändes hemskt för mig, som så långt bort från händelsen upplevde detta. Att vara mitt i det kan jag inte ens föreställa mig. Mina tankar går till offren och deras familjer. Till de som var där. Till alla drabbade. Men vilken sammanhållning Sverige visat nu. Så många människor som öppnat sina hem, som skjutsat, som bjudit på mat. Och när jag såg alla blommor som gavs till poliserna grät jag igen. Men nu var det glädjetårar. Så fint. Nu håller vi ihop. Nu visar vi vår uppskattning. Och så kramar vi våra närmaste lite extra ikväll.
// Kristina
