Vi träffar Alpaka

Vad händer när man samlar fem miljövetare i en replokal?

Svar: Ljuv musik uppstår. Med inslag av skrikig sång.

I den mån det går att kategorisera Alpakas musik kan begreppet ”hårdrock” fungera som överskrift. Men här ryms också influenser från bland annat elektroniskt musik och ambient. Basen för verksamheten är en replokal på övre våningen i Red House, det röda huset intill Mörmo gård.

– Jag har spelat med många olika konstellationer i cirka tio år, och jag har haft kontraktet för den här lokalen i ungefär sex år, berättar Simon Olsson, den enda i bandet som är född och uppvuxen på Hammarö.

– Det började på högstadiet på Mörmoskolan, vi fick testa olika instrument på musiken. Sedan gick jag Estetprogrammet med inriktning på musik, berättar Simon.

Samtliga bandmedlemmar läser det sista året av tre på Miljövetenskapsprogrammet vid Karlstads universitet.

– Det var en typiskt nollningsidé, man lär känna varandra och dricker en del alkohol och säger ”vi måste spela ihop”, skrattar Simon.

Nästa stora steg var att välja instrument.

– Alla kan ju inte spela gitarr, och jag var ändå nyfiken på bas, så det fick det bli, berättar Robin Sandberg.

De första repetitionerna gick i punkens tecken med klassiker som ”Blitzkrieg Pop” och Wolfmothers ”Apple Tree”. Men redan under den andra repetitionen påbörjades det som skulle bli gruppens första verk; låten ”Mountain Goat”.

Simon, som annars har gitarr som förstainstrument, intog rollen som trumslagare. Men det hindrar inte honom från att skriva det mesta av bandets musik. Texterna skrivs uteslutande av sångaren Carl Jonsson.

– Jag gillar att ha ett tema. Låtarna brukar handla om miljö, natur, samhällsfrågor, rymden och livet. En låt handlar om glaciärsmältning. En annan låt handlar om en person som flyr sitt land till Sverige för att ta sig ifrån fattigdom, bara för att tigga på gatan här. Det är sorgligt att det är ett bättre alternativ än att stanna hemma för så många. Texten handlar även om min inre relation till mig själv och hur jag ser på tiggeri, hur jag som liten alltid gav pengar till tiggare på gatan och kände sympati, men hur det nu blivit så vanligt att se en person sitta och tigga vid hörn eller ingångar till butiker att jag sakta blivit avtrubbad. Jag känner att jag inte längre kan relatera på samma sätt, jag har blivit avtrubbad och jag är inte den enda tyvärr. Det är en sorglig sanning, en jag önskar inte var där då vi avhumaniserar andra människor, förklarar Carl som kompletterar den (oftast) hårda musiken med en lika hård sångstil.

– För min del började det när jag skulle sjunga en lång med ett parti som gick högre än vad jag klarade av. Så jag tog i och då ”sprack” rösten och gick in i ett skrik. Det var först senare som jag tränade upp mig att sjunga ”vanligt” och då hade jag en stor fördel i att kunna skrika eftersom det kräver att man har magstöd, förklarar Carl som till största del sjunger på vanligt vis i låtarna.

– Vi tycker att Carl skriver bra texter som är värda att lyssna på. Man når också ut till en bredare publik när man ”sjunger som folk”, förklarar Simon leende.

_DSC8574

_DSC8578

_DSC8588

 

_DSC8797

_DSC9687

_DSC9705 _DSC9743

_DSC9763

_DSC9818

_DSC9836

 

Carl Jonsson – Sång

Robin Sandberg – Bas

Simon Olsson – Trummor

Cas Buysman – Gitarr

Robin Andreasson – Gitarr

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.