Vi träffar Svepis

Först en karriär som lovande spelare. Följt av en livsgärning som tränare, materialare och eldsjäl inom Hammarö HC.

2015 års ledarskapsstipendiat prisades vid december månads kommunalfullmäktigesammanträde. Beskedet kom några dagar innan.

– Jag är självfallet glad, men annars bryr jag mig inte så mycket om priser och sånt. Jag håller på att för att jag tycker det är roligt med hockey, och särskilt med barn, förklarar Sven-Ivar ”Svepis” Thorén som berättar att utmärkelsen var minst sagt oväntad.

– Peter Carlsson på kommunen ringde mig, jag tänkte först att det hade hänt något i ishallen, skrattar han.

De tidigare uppväxtåren skedde i Vålberg. Kring mitten av 1950-talet flyttade familjen till Hammarö (”pappa fick jobb på fabriken”). Och ganska omgående väcktes det idrottsliga intresset.

– Jag spelade bandy fram tills jag var 15 år, då var jag med i A-laget. Sedan tog hockeyn överhand. Jag fick träning av Sigge Olsson och Kåre Gullbrandsson på Lunnevi. Under isen låg det mesa vilket gjorde att det frös olika bra på olika ställen på plan, och det var kolsvart runt planen. Det finns inga ungar idag som skulle ställa upp på sådana förhållanden.

Efter de obligatoriska sju åren i folkskola startades den yrkesverksamma karriären på Wennbergs Mekaniska i Karlstad, följt av jobb med att bygga bensinstationer över hela landet vid Sjöströms. Parallellt spelade han i IFK Skoghall, vilket sedermera blev till Hammarö HC 1972, för att avsluta karriären vid 29 års ålder, våren 1978.

– Jag hade otroliga problem med ischias så jag orkade inte längre.

Ett år senare stod stod Hammarös ishall klar.

– Så jag gjorde hela mina hockeykarriär utomhus, konstaterar Svepis som vid det laget hade varit många år bakom sig som tränare inom klubben. mer aktiv som tränare inom klubben.

Första laget var killar födda 1967, följt av 71:or, 74:or, 78:or och så vidare. Samtliga tre söner har också fostrats i klubben, dock inte med Svepis själv som tränare.

– Det har jag alltid sagt nej till. Däremot har jag varit materialare åt deras lag.

Kring mitten av 1980-talet fick Svepis en tjänst som vaktmästare på Sätters vårdhem. Och sedan tillbaka på Sjöströms följt av några år i kommunal tjänst vid ishallen. Som boende en stenkast från Lillvalla ansvarade han också för spolning av isplanen innan flyttlasset gick till Mörmogärdet i samband med pensioneringen för tre år sedan.

– Jag minns bland annat när Oscar Klefborn var skadad och inte fick träna med Färjestad. Då hörde jag ofta hur det slog i sargen på Lillvalla sent på kvällarna. När jag fick priset fick jag en grattishälsning av honom via min frus Facebooksida. Han är otroligt trevlig och ödmjuk, påminner förresten mycket om Jonas Höglund på det viset. Oscar är alltid trevlig och ödmjuk.

Sedan pensioneringen har hockeyengagemanget ökat.

– Det blir 15-20 timmar i veckan, förutom bortamatcherna, och sedan spelar ju den yngste pojken i Kil. Hade jag inte de här att göra skulle jag klättra på väggarna hemma.

_DSC4995-Redigera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.