Diagnos: galen norsk – Vi träffar Anita Veines

Text: KRISTINA   Foto: KRISTINA, PRIVAT

Sedan årsskiftet hittar vi Anita Veines på Fritidsbanken. Hon känns redan som en naturlig del på sin post, ständigt leende och hjälpsam utöver det normala.

Anita har med tanke på sin korta tid på Fritidsbanken blivit ett självklart inslag i Skoghall centrum. En otroligt hjälpsam och omtänksam kvinna som med glatt humör och positivitet  även håller lite extra koll på ungdomarna på byn. 

– Jag ser en del barn som kanske har det lite tufft hemma, bjuder in dem på en pratstund och lyssnar på dem. Det står inte i tjänstebeskrivningen direkt, men jag kan inte låta bli. Jag hjälper vilsekomna brevduvor, äldre som inte har egen dator, barn med läxläsning och ger turistinformation. Jag tror det är viktigt att vi alla hjälps åt för att skapa det samhälle vi vill leva i, säger Anita. 

När vi träffas har Fritidsbanken precis flyttat in i Team Olmeds gamla lokaler. Ett flytt-kaos möter oss, med saker huller om buller. Rundturen visar en massa rum och planerna för dem är många. 

– Jag har världens bästa jobb. Vi ska bli Sveriges finaste Fritidsbank, och jag gör mitt bästa för att det ska bli så, skrattar Anita. 

   Vägen till Skoghall har gått från Sandnessjøen i Nordnorge 112 mil härifrån, via Trondheim och Karlstad. Ön har idag cirka 8 500 invånare, är känd för bergskedjan De syv søstre och har landförbindelse genom den 1 100 meter långa Helgelandsbron. Anita växte upp med valar, delfiner, späckhuggare och Hurtigruten inom synhåll från flickrummet, hon berättar målande om torskfiske från tomten och midnattssol. På den lilla ön fanns inte många gymnasielinjer att välja på, och först hoppade hon på en teoretisk linje. 

– Det var inget för mig. Jag ville göra något som blev något. De enda praktiska linjerna som fanns var svets, elektriker och bilmenkaniker. Så det fick bli elektriker, det lät spännande, berättar Anita. 

   Flytt blev det ändå senare, tredje och fjärde året läste hon i Trondheim för att specialisera sig till fartygselektriker. 

När Anita gick ur gymnasiet var det lågkonjunktur i Norge och inga jobb fanns att söka. Hennes dåvarande pojkvän var civilingengör och fick arbete i Karlstad, och Anita flyttade med. Hon fick anställning som elektriker på Karlstad Elektriska, engagerade sig fackligt och när lågkonjunkturen kom även hit fortsatte hon inom den fackliga banan. Första barnet kom 1996 innan hon hoppade på IT-tåget. 

– Jag började som projektledare på Hammarö kommun, på Datorteket. En stor satsning för att lära folk hur man använder datorer. Och det var där jag insåg att jag ska jobba med människor, berättar Anita. 

När Datorteket Hammarö lades ner fick hon tjänst på Datorteket i Karlstad. Anitas sambo arbetade som teknikinformatör, och när hon såg de instruktioner han arbetade med tyckte hon att det kunde förbättras en hel del. 

– Gör det bättre själv då, sa han. Och så kan man inte säga till mig. Kommer det en möjlighet så måste jag hoppa på den. Det där har jag aldrig gjort, så det måste jag prova, skrattar Anita. 

   Under ett år läste Anita till teknikinformatör på universitetet på halvtid utöver sin heltidstjänst. Väl klar fick hon tjänst på ett konsultföretag och med sin bakgrund som fartygselektriker blev hon placerad hos Rolls-Royce i Kristinehamn.    

   Anita blev sedan gravid igen och födde sonen William 2003. Efter mammaledigheten var det lite dåligt med uppdrag, men Anita snackade ihop sig med ett företag de hade gemensamt fikarum med. De arbetade med coaching i omställningsprojekt.

– Det hade jag ju aldrig jobbat med förut, så det hoppade jag såklart på. Jag har nog alltid skapat mina egna jobb genom att se möjligheter, skrattar Anita. 

Sedan blev Anita projektanställd som lanseringsledare när fackförbunden SIF och HTF skulle slås ihop till Unionen. Efter det hamnade hon på Startkraft som coach i omställningsarbeten. Hon fick då en projektanställning och jobbade med Arvikaverken som sa upp en massa folk. När det projektet tog slut fick Anita nys om att ABF skulle starta upp coachningsverksamhet, så hon kontaktade dem.

– Jag gick dit och sa att jag vet hur man gör, och jag fick jobb, skrattar Anita. 

   Vid en LO-konferens träffade hon en man som arbetade på Milko, som berättade att de troligtvis skulle lägga ner. Anita sålde då in ABF som omställningscoach. Och de fick uppdraget. 100 stycken skulle sägas upp och Anita var helt själv och utan material.

– Jag fixade material och vi anställde några personer och körde på. Det var superkul, berättar Anita.   

   Anita startade sedan upp ABF:s Fas3-projekt. 

– Jag fick arbeta med människor och se dem utvecklas, det passade mig väldigt bra, berättar hon. 

   Men av olika anledningar så sa hon upp sig. Och i samma veva blev hon ensamstående. När en ombudsman hos elektrikern fick höra detta blev hon anlitad inom facket igen, som coach. 

– Jag startade bland annat tvärfackliga tjejgrupper inom byggbranschen. Vi samlade tjejer som fick prata av sig och få stöd. Jag tror på samarbeten, tillsammans blir man starkare. Ett mycket lyckat projekt, vi fick faktiskt ett stipendium från LO för det. Där blev jag kvar i sex år, berättar Anita. 

Men den energi Anita lagt ner i alla sina olika positioner i kombination med att kämpa för att behålla huset, vänner som gick bort i cancer och vara singelmamma på heltid tog till slut ut sin rätt och Anita gick i väggen.

– Allt gungade hela tiden. Jag fick kämpa med näbbar och klor för att kunna bo kvar i mitt drömhus i Edsviken. Försäkringskassan har bråkat, gett mig motstridiga besked, varit rent ut oförskämda och jag blev utförsäkrad. I två år stod jag helt utan ekonomiskt stöd, berättar Anita.

Som utförsäkrad tvingades hon sälja allt som hon kunde leva utan och låna pengar av familj och vänner.

– Jag har fått sälja mina fonder och mitt pensionsspar, lånat pengar av mina föräldrar och kompisar har till och med kommit med matkassar ibland. Men jag vägrar sälja huset som jag haft sedan 1996, jag bor billigare där än i en lägenhet. Och det har ju varit både mitt och barnens trygga plats. Sen så visste jag ju att jag skulle bli frisk och kunna jobba 100 % igen, suckar Anita. 

   Till slut fick Anita aktivitetsbidrag via Hammarö kommun och var först hos sin vän Camilla på Milla Tailor. På frågan från kommunen vad hon ville göra sen var svaret Fritidsbanken. Och så blev det. Strax efter julen 2021 blev det klart. 

Denna supersociala galna norska (hennes egna ord) har nu hämtat sig efter sin utbrändhet och lärt sig backa.

– Jag känner signalerna nu och vet vad jag ska göra och kan hantera det. Jag har lärt mig prioritera. Förut var jag med på allt och ville göra alla glada. Nu tänker jag för det mesta; för vems skull gör jag det här? Om svaret inte är för min familj eller för mig själv så säger jag oftare nej. Jag måste sätta mig själv i första rummet för att bli frisk och hålla i längden, berättar Anita. 

En dag på jobbet kom en kvinna in med två flyktingar från Ukraina för att visa var man kan låna sport- och fritidsutrustning gratis. Men någon baddräkt hade inte Anita att låna ut till dottern, så hon startade en privat insamling för att lösa problemet. Med hjälp av sina vänner samlade de in tillräckligt för en shoppingtur. 

– Jag fick ihop 3 500 kronor på tre dagar. Jag hämtade Antonina och Marta och tog med dem till Bergvik och köpte presentkort för hela summan. Det kostade mig och mina vänner så lite, men det betydde så otroligt mycket för dem, berättar Anita. 

Samtidigt höll kommunen på att iordningsställa Gunnarskärsgården för flyktingar från Ukraina. Där skulle ju bara det absolut nödvändigaste finnas, och Anita tänkte ställa dit saker från Fritidsbanken för att roa de kommande barnen. 

– Men jag förstod att barnen kommer ju inte ha med sig speciellt mycket, och jag ville kunna ge dem ett gosedjur, en leksak eller något som skulle bli deras alldeles egna, berättar Anita som startade en insamling av barnleksaker, spel och liknande. 

   Under Våryran vallfärdade hammaröborna till Anita med saker. Hon fick snabbt fixa en släpkärra för att kunna ta emot allt. Ett rum gjordes iordning på Gunnarskärsgården och sakerna väntar nu där på flyktingbarnen. 

Anita har nu lärt sig prioritera. Och att välja vilka hon umgås med och när. Och försöker även lära sig att be om hjälp. 

– Jag har varit så van vid att göra allt själv och aldrig be om hjälp. Det är kanske därför jag varit utbränd. Men jag övar på det nu. Och som min farmor sa, man är ansvarig för sitt eget liv. Man kan inte basera sin lycka och sitt liv på någon annan, man får göra det själv. Man kan inte skylla på någon. Och man kan inte bara sitta och vänta, det löser sig inte bara. Man är ansvarig för sitt eget liv och att se till att det blir bra. Och knyta folk till sig som fyller på en, avslutar Anita.

 Anitas telefon ringer i ett. Hon svarar alltid med ett leende. Norge finns med på jobbet som ni ser.

 Utsikt från barndomshemmet. Foto: Privat

Anitas paradis, Sankt Olofs gryta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.