Entreprenör med känsla för klot – Vi träffar Katarina Skoglund

Katarina, Magnus och Nikki.

Text: ANNIKA   Foto: HÅKAN, KRISTINA

Många har säkert handlat av Katarina i hennes butik Arianns. Innan hon blev butiksägare gjorde hon en hel del saker off road men nu är hon på den plats som hon trivs allra bäst.

Arianns och Katarina hänger ihop lika starkt som Helan och Halvan eller Musse och Mimmi. Hon driver sin butik i Skoghall centrum med en stor känsla för vad kunderna önskar. Detta har Katarina gjort så bra att hon fick utmärkelsen Årets företagare i Hammarö kommun 2021. Butiken har hon drivit i 25 år, med stor hjälp av sina föräldrar Vanja och Arne.

– Utan dem hade det aldrig gått. Min son Oscar var bara sju månader när jag köpte butiken och de hjälpte till mycket med både honom och butiken genom åren, berättar Katarina.

Vägen till att bli butiksägare var ganska krokig. Och väldigt spontan. Först arbetade Katarina som undersköterska på Sätterstrand där hennes föräldrar arbetat sedan hon var tre år. För Katarina var det ett andra hem, och de förståndshandikappade som bodde där var hennes vänner. Det var tydligt att Katarina redan som barn hade den där hjälpande och vårdande personligheten som är så viktig när man ska jobba inom just vården.

Några år på Björkhagsgården blev nästa anställning och efter det arbetade Katarina på Duvkullan på Sommaro, ett boende för svårt sjuka barn. Ett dagcenter i Karlstad fick bli nästa anhalt, där hon arbetade tills sonen föddes 1996. 

– Jag arbetade min sista arbetsdag en fredag och på måndagen efter föddes han, skrattar Katarina.

Något som Katarina alltid varit intresserad av är att åka runt på olika loppisar. Detta resulterade i att hon samtidigt som sina anställningar fördrev sin lediga tid med att köpa och sälja saker. Förutom klassiska loppisfynd åkte Katarina runt på olika marknader i Värmland och sålde bland annat munkar, kläder och filmer. Men även Tupperware och Oriflame har funnits på repertoaren genom åren. Hon drev även en frisörsalong med solarium och en syateljé i Karlstad, helt utan någon som helst utbildning.

– Men det där är väl preskriberat, skrattar Katarina.

När Katarina inte arbetade så bowlade hon. Som tioåring fick hon välja mellan bowling och ridning. Hon valde bowling och blev väldigt konfunderad när de kom till bowlinghallen.

– Jag trodde det var en sport som skulle ske på is. Jag hade förväxlat bowling med curling, men jag tyckte det var väldigt roligt ändå, säger Katarina med ett skratt. 

   Hon tränade och åkte på tävlingar i princip varje helg. Och hon blev riktigt duktig. Under en tävling ledde hon faktiskt över den dåvarande svenska mästarinnan men fick till slut se sig besegrad. Och tack vare ett stipendium från svenska bowlingförbundet fick hon sitt körkort betalt.

– Gissa om jag tog lektioner, skrattar hon.

Bowlingen höll hon i ända fram tills Oscar föddes. Och på frågan om hon kan tänka sig att börja med bowlingen igen blir svaret något svävande.

– Det är så himla roligt, men tiden räcker inte till. Men kanske när jag blir lite äldre, säger hon.

2007 blev Katarina singel och den lilla fritid hon hade spenderades i olika ishallar med sonen Oscar som spelade hockey. I fem år var hon singel innan hon läste om Magnus Moberg som var huvudperson i HammaröNytt juli 2012. På den tiden hade vi en faktaruta där intervjuoffret fick ange bland annat familj. Magnus hade svarat ”öppen för förslag”, vilket kunde tolkas som att artikeln var en imponerande stor kontaktannons. Vi går inte in på detaljer, men sedan den sommaren är Katarina och Magnus ett par.

– Magnus har sin stuga som ligger mellan Kil och Deje, och jag har mitt hus här på Hammarö. Vi bor ihop på två ställen kan man säga, berättar Katarina. 

Nyligen utökades deras familj med Nikki, en liten schäfervalp.

Katarina och Magnus har rest en del ihop, bland annat har de varit i USA tre gånger. En bedrift för någon som tidigare led av svår klaustrofobi, cellskräck. 

– Det var så illa att jag inte kunde åka hiss, berättar Katarina. Men jag träffade en terapeut under Hammarömässan, och efter ett kort samtal med honom kan jag nu göra nästan vad som helst. Men jag får ju samla lite styrka innan, annars går det inte, berättar Katarina.

Innan de bokade flygbiljetter till USA tyckte Magnus att de skulle göra en liten provflygning, så de satte sig i ett plan till Düsseldorf. 

– Det var ett litet plan, men det värsta var att Magnus somnade i princip direkt. Och så var det en hel del turbulens vilket gjorde att vi inte kunde landa utan fick cirkulera. Jag blev ju orolig och nervös så jag väckte Magnus. Men han sa bara att det var lugnt, vände på sig och somnade om. Då var det nära att jag valde att vara singel igen, skrattar Katarina. 

Klaustrofobin har satt henne i många konstiga situationer. Som exempel berättar hon om ett tillfälle när hon och mamma Vanja tog bilen till Stockholm för att gå på mässa. Katarina körde, och när de kommit in i stan närmar de sig tunneln till Medborgarplatsen. Hon förstod att hon inte skulle klara detta utan stannar bilen för att gå till fots över till andra sidan. Mamma Vanja får ta över ratten och Katarina börjar gå upp över slänten men tog sig inte över tunneln som hon tänkt. 

– Det gick bara inte Jag ringde mamma men fick inget svar, hon var ju i tunneln och saknade täckning. Jag släppte iväg mamma, en virrig Ekshäring i Stockholm, ensam i min bil. Och där går jag, det var kväll och mörkt, skrattar hon.

Katarina hittade till ett snabbmatsställe och får tag i en taxi som kör henne till andra sidan. Utan att köra genom tunneln. 

– Jag ljög ihop något om att jag varit med om en olycka i Norge och var traumatiserad, så han gick med på att köra mig runt, berättar hon. 

På vägen ringer hon Vanja igen som nu kunde svara. 

– Nu får du skynda dig, sa mamma till mig, för det är bussar och poliser överallt och jag vägrar gå ur bilen, minns Katarina. 

Vanja hade stannat bilen i en bussfil på Medborgarplatsen och vägrade flytta bilen, Katarina var ju på väg. Taxi-föraren lovade att guida dem till hotellet, och Katarina sätter sig bakom ratten och hänger på. 

– Då gör han en U-sväng och åker tillbaka. Men det visade sig att jag hade följt efter fel taxi. Men vi fick tag i en annan som lotsade oss till hotellet, berättar Katarina.

Dagen efter, när de kom ut från hotellet för att åka till mässan, visade det sig att de felparkerat bilen och fått böter. Det blev den där berömda droppen som gjorde att det rann över. De packade in sina saker i bilen och åkte hem. Det blev ingen mässa för mor och dotter den gången. 

Sitt intresse för att besöka loppisar hänger kvar. Det delar hon även med Magnus, de går gärna på loppis och auktioner tillsammans. De delar också ett stort intresse för heminredning. 

– Men jag tar mig inte tid att greja så mycket hemma, jag ger mina idéer till kunderna istället, skrattar Katarina.

Det är tur att Katarina är van att tänka och göra saker utanför gängse normer. Med nya tankesätt att driva butiken har hon lyckats hålla liv i sin rörelse även under Coronapandemin. Och det var nog med största sannolikhet något som bidrog till att hon fick den fina utmärkelsen från kommunen tidigare i år.

Det är här bakom disken som vi allt som oftast hittar Katarina.
Katarina i full aktion med att slå in paket till en kund.
Katarina, Magnus och Nikki.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.