Få rattar bil som Susanne – Vi träffar Susanne Kottulinsky

Text: ANNIKA  Foto: KRISTINA, PRIVAT

 Man behöver inte vara speciellt intresserad av motorsport för att veta vem Susanne Kottulinsky är. Hon har satt djupa hjulspår efter sig över stora delar av världen och hennes namn klingar välbekant för många.

HammaröNytt träffar Susanne i bostaden på Tynäs där hon har bott med sin man Jerry Åhlin sedan slutet av 80-talet. Och att paret satte ner sina bopålar just där berodde helt och hållet på huset, ritat av arkitekten Gunnar Eriksson.

– Vi har bott och varit mycket i Tyskland. Det här huset påminner om husen där nere och vi blev förälskade direkt. Tapet-en som sitter i taket i ett av rummen blev vi tokförälskade i vilket satte huset i ännu bättre dager, berättar Susanne.

   Hur huset sedan blev deras är en lång historia som kan avslutas med att Jerry och Susanne var enda spekulanterna som inte frågade var de skulle ställa bokhyllan. För de som varit i
huset förstår man säljaren. Det är verkligen unikt och behöver ägare som tar vara på och förstår husets egenhet och charm. Precis som paret Åhlin-Kottulinsky gjort genom åren. Varje detalj och möbel passar perfekt in i huset.

Susanne har motorsport i generna. Pappa Freddy Kottulinsky tävlade framgångsrikt inom både racing och rally och är än idag den enda svensk som vunnit Dakarrallyt. Detta gjorde han 1980 i en Volkswagen Iltis och i hans hjulspår följde sedan dottern Susanne. Även om det från början inte var självklart för Susanne att själv börja köra rally. Men när hon väl börjat ratta bil gjorde hon det med stor framgång.

   Under vår intervju berättar Susanne om många av de turer och krokar hennes karriär har tagit genom åren. Under gymnasiet valde hon att gå bilmekanikerlinjen. Som ensam tjej på utbildningen blev det krångligt med omklädningsrum och hon fick byta om i en liten städskrubb. 

– Det avskräckte dock inte mig för jag tyckte bilar var rätt kul. Men då hade jag ingen tanke på att själv börja köra rally, säger Susanne.

   Vändningen kom på en fest där hon träffade Hasse ”Värsting” Weinzierl som berättade att han skulle köra rally nästkommande helg bara han fick tag i en kartläsare.

– Jag tänkte för mig själv, hur svårt kan det vara? Så jag erbjöd mig att följa med fast jag inte kunde något. Det gjorde inget tyckte han, bara han fick sin kartläsare, berättar Susanne med ett skratt.

   Deras samarbete fortgick under något år. Sen sökte en känd motorjournalist upp Susanne och berättade att det fanns en tjej i Huddinge motorklubb som körde själv. Skulle Susanne kunna tänka sig att vara kartläsare åt Yvonne Blomlid?

– Jag var, och är fortfarande, med i Huddinge motorklubb och tyckte det lät spännande. Så jag började åka med henne, berättar Susanne.

Nu började tanken på att köra själv väckas. Hon lärde känna Lotta Wennberg och de beslöt sig för att köpa en rallybil tillsammans, en Opel Ascona A som då kostade 15 000 kronor. De turades om att köra och vara kartläsare.

– Vi märkte att vi båda försökte få den andre att köra försiktigt när vi var kartläsare. Bilen skulle ju hålla till nästa tävling, där man själv skulle köra, berättar Susanne.

   Till slut köpte Susanne ut Lotta ur bilen men deras samarbete fortsatte. Men nu var det bara Susanne som körde och Lotta satt bredvid som co-driver. Under den här tiden fick hon kontakt med Olle F Ringe-son som blev en viktig person i Susannes fortsatta karriär. Han jobbade då med försäkringsbolag, gjorde event och samarbetade med Lars-Gunnar Tannefors som jobbade med trafiksäkerhet. De satte ihop en kampanj där Susanne blev anlitad som föreläsare. Det blev en rikstäckande turné där Susanne åkte runt och pratade bland annat om trafiksäkerhet, bilens nytta i samhället och vilket ansvar man har i trafiken, för elever i nionde klass och förstaringare i gymnasiet.

   Det här pågick under 1982 och samma år blev Susanne kontaktad av Lars Österlind, ordföranden i Svenska Bilsportförbundet. Han undrade om hon ville delta i RAC-rallyt, en VM-tävling som skulle gå av stapeln i England. Som första land skulle Sverige starta ett juniorlandslag i rally, vilket var en världssensation. Dit handplockade man sex deltagare där Susanne var en av de utvalda. Samtidigt fortsatte hon med sin turné, men nu var skolorna utbytta mot militäranläggningar.

Hösten 1983 blev Susanne kallad till Bilindustriföreningen som ville att hon skulle berätta om sin resa inom sporten för höga representanter från olika bilföretag. När hon gick därifrån fick hon tre visitkort i handen, tre olika bilmärken som ville ha henne som fabriksförare.

– En otroligt häftig grej, detta är få förunnat, berättar Susanne.

Till slut valde hon Volvo där hon fick Tom Trana som teamchef. Han kom genom åren att stå Susanne mycket nära. Nu skildes Lotta och Susannes vägar, teamet ville att hon skulle ha en mer erfaren kartläsare. Valet föll på Marianne Sterner. Bilen hon fick blev en Volvo 240 och med den tävlade hon framgångsrikt både nationellt som internationellt med fina framgångar.

   De båda tjejerna körde ihop ett tag men hade inte samma syn på detta med tävlandet.

– Hon hade gjort sin karriärresa och började plana ut, medan jag ville mer och fortsätta klättra. Det blev inte riktigt hållbart så, säger Susanne.

   Det blev till att hitta en ersättare för Marianne, och valet föll på Dillis Rogers från England som fick ta över platsen i högerstolen. Första tävlingen i RAC-rallyt 1984 slutade med en rullning och skadad bil. Men det blev ändå en lyckosam tävling för Susanne, hon träffade nämligen sin blivande man Jerry där, som också deltog i tävlingen.

Väl hemma igen fick hon Sven-Inge Neby som mekaniker i sitt team, en av de allra bästa i sin genre. Nu hade Volvo byggt en helt ny bil till Susanne där allt ner till minsta skruv var helt ny. Teamet drar ner för att vara med en EM-tävling i Sardinien men de kör av tidigt i tävlingen och bilen står i full brand. Både Susanne och Marianne tar sig ur i tid men kunde inte göra något för att släcka elden och bilen blir totalt utbränd. När Susannes son Fredrik kör samma tävling 2011 står det utbrunna billiket fortfarande kvar.

När tävlingssäsongen 1986 drog i gång fick hon en ny co-driver i Tina Thörner.

– Jag rankar henne som en av världens bästa kartläsare på 90-talet, hon är fantastisk på att anpassa sig till den som kör. Tillsammans med henne gjorde jag den tävling som jag rankar högst i min karriär fast jag tagit EM-guld. Vi kom på tolfte plats med en bakhjulsdriven bil i Svenska rallyt 1986, berättar Susanne.

   Genom åren har hon träffat de allra största i sporten och många är tävlingarna hon deltagit i. Framgångarna är många och stora och det går inte att få ner alla på pränt i denna artikel.

Som ung tjej född i början på 60-talet har hon gått i bräschen för kvinnor inom motorsporten. Det massmediala intresset för Susanne har genom åren varit mycket stort och hon har synts både i TV och diverse tidningar. Hon förstod tidigt sitt värde som reklampelare och varumärke och fick under åren en del riktigt bra samarbetspartners där Volvo, Flygvapnet, OB-tamponger och Jägermeister kan nämnas.

Även om Susanne och sedermera Jerry har tillbringat mycket tid på resande fot har de hunnit med att skaffa familj. De har två barn, sonen Fredrik och dottern Mikaela. När de var ute och tävlade bodde mormor hemma i huset på Tynäs för att barnen skulle få ha sin fasta punkt i tillvaron. Båda barnen har tävlat, och tävlar, framgångsrikt i motorsport även om valet inte var självklart för dem heller från början.

– De har provat på en massa olika fritidsintressen men båda två landade i motorsporten till slut, berättar Susanne stolt.

Under tre år satt Susanne med i FIA Women in Motorsport Commission, en plats som hon tilldelades av bilsportens internationella förbund FIA. Där jobbade hon tätt med en av rallyts ikoner, Michèle Mouton som är kommissionens ordförande.

   Sedan två år sitter Susanne med i FIA Closed Road Commission som jobbar för säkerheten inom och för motorsporten, och sedan april 2021 är hon styrelseledamot i Svensk Bilsport.

   När Susanne gör något går hon in för det till 100 % och hon fullföljer alltid sina åtaganden.

– För om inte jag gör klart hela vägen från A till Ö utan slutar vid K, vem ska då göra resten? undrar Susanne.

   Det är ett tankesätt som fler borde ta efter. Och med hennes engagemang och driv kommer vi få se och höra mer av denna fantastiska kvinna. Det är jag helt säker på.