Text: KRISTINA Foto: KRISTINA, CECILIA KVALDÉN
Som frilansande dansare får Sofia arbeta med kroppen som kreativt verktyg, men också lägga mycket tid på att sälja in sig och sina föreställningar. Men det tycker hon att det är värt för att få göra det hon brinner för.
Sofia föddes 1987 i Östersund men familjen flyttade till Vårgårda när hon var två år. Sedan gick flytten till Arvika när hon var 13. I gymnasiet gick Sofia dansestetiska programmet på Sundstagymnasiet och pendlade till Karlstad. Dansen tog ordentlig fart i högstadiet.
– Jag hade gillat att dansa innan, men i högstadiet började jag ta lektioner. Det började med jazz/funk på Dansstudion i Arvika. När jag var yngre ville jag egentligen gå på gymnastik men spelade piano och fotboll och sjöng i körer, skrattar Sofia.
Sofia har så länge hon minns varit fascinerad av vad man kan göra med kroppen tillsammans med musik för att uttrycka sig. Efter gymnasiet gick flyttlasset sydöst, för danshandledarlinjen på Kristinehamns folkhögskola, en förberedande utbildning för högre studier. Därefter flyttade hon hem till Arvika igen för att arbeta under ett år. Hon ville känna på hur det var att inte gå i skolan, utan jobba och tjäna ihop lite pengar. Först blev det sommarjobb på en ICA-butik och sedan en deltidstjänst på Region Värmland som danskonstnär och timmar på Dansstudion i Karlstad. Samtidigt sökte hon den treåriga danspedagogutbildningen på Dans- och cirkushögskolan (numera Stockholms konstnärliga högskola).
– Att ha dansen som yrke var inte självklart från början, det växte fram. När jag sökte till Kristinehamns folkhögskola kände jag mest att det vore roligt att få dansa ett år till. Att få jobba med dans var mer en dröm, att få undervisa och ge vidare till andra men också att själv stå på scen och uttrycka mig och använda min kreativitet, berättar Sofia.
När Sofia var klar med utbildningen i Stockholm drog hon med sig sin man Simon till New York.
– Det fanns ett CSN-berättigat program så man kunde vara där upp till ett år. Så jag gick på dansskolan Steps on Broadway i tre och en halv månad och satte ihop mitt egna program av dansklasser, 48 klasser per månad. Jag ville fortsätta utvecklas som dansare, berättar Sofia.
Tillbaka i Sverige bosatte sig paret tillfälligt i lilla Stighult, i Småland. Där är Simon uppvuxen och hans föräldrar bor kvar.
– Vi bodde där över sommaren, i en lillstuga mitt ute i skogen. Det blev en väldig kontrast från New York till att jaga kor som smitit, skrattar Sofia.
Men de hade bestämt sig för att flytta till Karlstad, Sofia hade fått en projektanställning som danskonstnär och skulle börja under hösten. De bodde i ett par olika lägenheter i Karlstad innan de köpte hus på Hammarö i slutet av 2019.
– Vi var tre anställda danskonstnär-er som gjorde pedagogiska insatser i skolor, var på äldreboenden, uppträdde på invigningar och genomförde ett danskunskapande projekt där vi jobbade med en koreograf och gjorde en föreställning som riktade sig till förskolor som vi turnerade med i hela Värmland. Vi
skapade även en koreografi till Värmlandsvisan som vi uppträdde med på många ställen, bland annat i Chengdu i Kina sommaren 2014. En speciell och minnesvärd resa på många sätt. Arbetet var väldigt varierande och roligt, berättar Sofia.
När projektet avslutades i juni 2015 startade hon tillsammans med sina två tidigare kollegor den ideella föreningen Värmdans för att kunna fortsätta arbeta med dans tillsammans.
Sonen Noah föddes i augusti och Sofia var föräldraledig ett år. Därefter arbetade hon halvtid på Örebro kulturskola, gjorde timmar på Karlstad universitet och fick några frilansuppdrag. 2021 startade Sofia företag men verkar mycket genom föreningen Värmdans. Idag har föreningen växt till fem danskonstnärer.
– Det är svårt att få finansiering för oss som grupp, så det blir ofta mindre konstellationer och samarbeten med andra, berättar Sofia.
De söker finansiering via olika projektanslag, bland annat från Region Värmland och Kulturrådet.
– Vi hittar våra egna arbetstillfällen och skapar projekt som vi tycker är intressanta och roliga och säljer in
föreställningar. Parallellt gör jag egna saker i mitt företag, som undervisning till exempel, berättar Sofia som får lägga ganska mycket tid på att vara producent, skicka in ansökningar och söka projektanslag.
Sedan ett år ungefär arbetar Sofia bara som frilansare, förutom förra våren då hon även var anställd på Wermland opera som dansare i föreställningen Aida.
– Vi får se hur länge det går. Man vet ju aldrig hur det ser ut längre fram, man får verkligen ha is i magen. Men det har ju ordnat sig hittills, säger Sofia.
2018 kom Nils, parets andra barn.Han föddes med en väldigt sällsynt diagnos, det fanns ingen annan i världen med just den diagnosen så man visste inte så mycket.
– Att han föddes så sjuk kastade omkull allt och hela livet fick sättas på paus. I alla fall de första två åren, sedan lärde vi oss att leva med det. Han formade mig mycket till den jag är nu, jag har lärt mig väldigt mycket. Vad jag tar för givet, att tiden på något sätt är lånad. Det var på ett sätt han som fick mig ta steget att frilansa helt och hållet, berättar Sofia.
I december 2022 dog Nils som blev fyra år. En deltidssjukskrivning följde för att bearbeta sorgen, hon fick samtalshjälp och hade stor hjälp av ett fint kontaktnät av nära och kära som stöttade både innan och efter Nils bortgång.
– Det var mycket oro eftersom han var så skör. Men jag hade aldrig velat vara utan honom trots att mycket var jobbigt längs vägen. Jag är ändå tacksam och jag har nu fått drivet tillbaka, att orka och vilja göra saker igen. Nu skulle jag vilja skapa något utifrån de erfarenheter jag har fått. Jag själv letade efter igenkänning, efter andra med liknande erfarenheter, så jag tror att jag kan bidra, berättar Sofia.
I dagsläget arbetar Sofia med flera olika projekt. Bland annat barnföreställningen Krokeliboken. Den har spelats i Kristinehamn för alla barn i årskurs ett. En föreställning de gjorde för tre år sedan som skulle ha visats på Arenan, men pandemin satte stopp. Och veckan efter vår intervju gjorde hon tillsammans med Värmdanskollegan Cathrine Kolping ett dansstycke på en konferens om barn och unga under folkhälsoveckan. Den heter ”Ser du mig” och handlar om psykisk ohälsa.
– Vi skapar mycket utifrån andras berättelser och ord, det är ofta det vi inspireras av. Där har vi några som delat med sig av berättelser kring psykisk ohälsa som vi gjort till ett dansstycke. Det känns fint att få göra dans som anknyter till saker som kan beröra och tar upp frågor där det finns igenkänning. Det är något med dansen, ibland kan man inte sätta ord, eller att orden inte räcker till. Dansen är som ett universellt språk som alla kan förstå och gripa tag i oss på ett djupare plan. Jag tror det behövs, berättar Sofia.
I mitten av maj anordnade Dansstudion Karlstad tillsammans med Riksteatern Värmland och Region Värmland något som hette Danskvarteret. Några danskonstnärer visade då korta dansverk i Dansstudions lokaler samtidigt som en konstrunda arrangerades på Herrhagen.
– Man kunde gå dit och titta precis som på ett konstgalleri, berättar Sofia.
Nu finns några olika repertoarer i Värmdans som de arbetar för att få visa. Sofia nämner föreställningen Minnenas trädgård – scener ur ett föräldraskap som skapades våren 2022. Sofia och kollegan Cathrine Kolping tillsammans med folkmusikern Nina Perez intervjuade seniorer som fick berätta om hur det var när de växte upp. Likheter och skillnader i hur deras föräldrar var, hur de själva blev som föräldrar, och hur de ser på föräldrar idag.
– Man är väl själv intresserad av det man själv står i just då, med småbarnslivet och alla måsten och allt slit. Men också all kärlek och glädje. Blandningen av allt som berör en som förälder, berättar Sofia.
Denna föreställning har spelats flera gånger, bland annat här på Hammarö. Till hösten kommer den spelas i Karlstad genom Kultur i vården, via Karlstad kommun, på en träff för seniorer. Fler trådar ligger ute så den kommer förhoppningsvis visas vid fler tillfällen framöver.
Nu med neddragningar lite överallt så är det tufft, det märker Sofia bland annat genom sänkta kulturbidrag.
– Jag förstår att man behöver prioritera vård och skola såklart, men kulturen har också en viktig uppgift för folkhälsan och måendet. Man behöver få gå och uppleva saker och ta del av saker. Inte minst för det här med den psykiska hälsan så tror jag att kulturen och dansen fyller en viktig funktion för att vi ska må bra i längden. Satsar man inte på det nu så kanske man får andra kostnader senare i stället. Jag vill ut och sprida dansen, både för att ge folk upplevelsen och för att de själva ska få prova på. Många är ovana att hantera sina kroppar på det viset, det kan vara en fantastisk upplevelse, avslutar Sofia.
