Text och foto: KRISTINA
I den nygamla butiken Ewas Continental i Skoghall centrum hittar vi damkläder, tyger, sytillbehör, underkläder, retroprylar och unika barnkläder som Ewa Wiklund sytt.
Pappa pappersingenjör bodde och arbetade i Hallstavik men tog familjen med sig till Norrköping när Ewa Wiklund var sex månader. När hon fyllde elva fick pappan arbete på Skoghalls bruk och flytten gick till Hammarö.
– Då sa alla Eawa, med diftong. När jag kom hit blev jag Äva. Det var jättekonstigt, skrattar hon.
På fritiden var det ridning och gymnastik som gällde. Senare gick intresset över till simhopp vilket hon tyckte var väldigt roligt tills hon började bli rädd någon gång i högstadiet. Den nu så utmärkande kreativa ådran smög sig på först i gymnasiet.
– Jag virkade och stickade lite med farmor, men det var nog senare det kom igång ordentligt. Jag var inte särskilt bra på slöjden till exempel, skrattar Ewa som ändå hade en period i högstadiet då hon stickade en massa mössor till släkt och vänner.
Efter uteslutningsmetoden valde Ewa Ekonomisk linje på Tingvallagymnasiet.
– Inget kändes rätt så jag valde det som kändes minst fel. Jag hade ingen studieteknik och det var inget vi fick lära oss. Det var först senare, på Komvux när jag läste ett ämne i taget som jag själv valt som jag blev bra på att plugga. Kanske för att jag är väldigt motivationsstyrd, skrattar Ewa.
Efter gymnasiet fick Ewa en praktikplats på Plantans leksaksaffär som sedan ledde till anställning, men efter några år föreslog Ewas pappa att hon skulle plugga till översättare. Och så blev det. Ewa har alltid varit naturligt bra på engelska, både på att prata och stava.
– Det var då jag började på Komvux för att få universitetsbehörigheten, berättar Ewa.
I två år pluggade hon sen på Uppsala universitet och jobbade extra på en leksaksaffär. Sen gick flytten tillbaka till Värmland och Ewa fick i uppdrag att översätta ett pokermagasin. Och i den vevan träffade hon sin kärlek Dick som hon nu är sambo och har två barn med.
– Att jobba hemifrån passade mig inte alls, jag var väldigt stressad hela tiden. Så jag tog ett extrajobb på Twilfit för att få komma ut och träffa folk, skrattar Ewa.
Att översätta ett pokermagasin var inte riktigt det hon drömt om. Hon ville översätta skönlitteratur, helst ungdomsböcker som Harry Potter, men det blev aldrig så.
– Översättare går visst aldrig i pension. De arbetar bara lite långsammare, skrattar Ewa.
När Ewa blev gravid 2008 fick hon svår foglossning vilket gjorde det smärtsamt att sitta och arbeta, och i kombination med det ganska tråkiga uppdraget så valde hon att ge upp sin översättarkarriär. Mio föddes 2009 och paret köpte hus på Bärstad. Efter mammaledigheten tog hon så många timmar hon kunde på Twilfit, men brände till slut ut sig. Här är minnena suddiga, men småbarn, nybliven husägare och timanställning visade sig inte vara någon bra kombination. Andra barnet Max föddes 2012, och efter den mammaledigheten gick hon in i väggen ordentligt.
– Då helt plötsligt, mellan två kunder på Twilfit, kunde jag inte komma ihåg hur man loggade in i datorn. Och när jag skulle ta bussen hem så hade jag ingen aning om vilken buss jag skulle ta. Fast jag visste att jag borde veta, jag hade ju åkt med den bussen i flera år. Det var jättehemskt, det blev en rejäl smäll, berättar Ewa.
Försäkringskassan pressade på ett sätt som inte funkade för Ewa, de tyckte att hon skulle vila sig frisk.
– Det gick inte, så jag testade allt. Jag kom på att jag kanske skulle kunna plugga mig frisk, så jag började på en KY-utbildning på semidistans i Linköping för att bli apotekstekniker. Det var ett bristyrke då, och jag tyckte det lät spännande, berättar Ewa.
Två till tre dagar i månaden var hon på plats i Linköping och bodde hos sin mammas kusin Jan. En person som visade sig komma att spela en stor roll i Ewas liv längre fram. Resterade tid pluggade hon hemma, fortfarande sjuk i sin utbrändhet. Ewa fick göra sina praktikperioder på Kronans Apotek på Bergvik, och som praktikant gick hon utanför ordinarie bemanning. Detta var precis vad hon behövde.
– Om jag behövde gå undan gick det ju bra, men jag var mestadels ute och hjälpte kunder. Flera långa praktikperioder gav mig möjlighet att öva mig tillbaka in i butik, och det var det jag behövde för att ta mig ur utbrändheten, berättar Ewa.
När Ewa pluggat klart var det däremot inte brist på apotekstekniker längre, och någon fast tjänst fick hon inte. Som timanställd på Kronans Apotek fick Ewa åka dit hon behövdes, som Kumla, Säffle och Arvika. Och det var Ewa de ringde när apoteken på Nolgård och i Duvanhuset skulle startas upp.
– Det var jätteroligt att plocka upp allt. Jag är snabb, effektiv och noggrann, och gillar att ha fullt ös utan att bli störd. Att öppna ett apotek var perfekt för mig. Inga kunder men en massa hyllor som skulle fyllas. Och jag kan ju inte rulla tummarna, så jag var väldigt omtyckt på de apotek jag var på. När jag var färdig med det som skulle göras så gick jag runt och dammtorkade, det var det ju ingen annan som orkade göra. Det är ju kanske inte jättebra egentligen, jag skulle ju också behöva vila ibland. Men det är jag ju inte så bra på, berättar Ewa.
På grund av (eller tack vare?) sin kreativa ådra är inte Ewa längre kvar inom apoteksvärlden.
– Jag har pysslat och grejat bredvid hela tiden. Sedan gymnasiet har jag nog inte suttit och bara tittat på tv en enda gång. Jag har stickat, virkat eller sytt något samtidigt, berättar Ewa.
Utan fast tjänst och ett ökande behov av att kreera gjorde att Ewa startade företag. Där sydde hon barnkläder och sålde retroprylar som hon letade upp på olika loppisar och auktioner. Kompisen Lena och hon flyttade ihop sina företag i en källarlokal på Lunna när prylar, tyger och maskiner inte längre fick plats hemma.
– Jag har alltid haft en dröm om att öppna en butik, så vi flyttade sedan till källarbutiken på Solgatan som var närmare centrum, hade skyltfönster och lämpade sig bättre som butik, berättar Ewa.
Det gick trögt till en början och den lilla vinsten återinvesterades i företaget. När Ohlssons tyger i Karlstad stängde hösten 2021 valde Ewa att öppna en tygaffär. Kollegan Lena som hon delade lokal med fick anställning i Kristinehamn och hittade senare kärleken i Karlskoga, och spenderade mindre och mindre tid på Skoghall. Så lagom tills Ewa behövde större plats så flyttade Lena ut. Men trappen ner till källaren var besvärlig för Ewas äldre kunder, så en jakt på lokal i gatuplan inleddes. När Helena Wilhelmsson som drev klädbutiken Continental på Clevevägen gick bort i början av september i år tog hennes bror Thomas över verksamheten och efterlyste någon som ville ta över. Via vännen Camilla Brolin fick Ewa kontakt med Thomas, och sedan gick det snabbt.
– Då visste jag att jag hade ett arv på väg, min mammas kusin Jan i Linköping hade gått bort och skrivit med mig i sitt testamente. Summan hade jag ingen aning om, och jag hade bestämt mig för att inte kolla upp det. Men då blev jag tvungen att kolla, för butiken kom ju med en kostnad, berättar Ewa.
Efter möte med Thomas och en ordentlig genomgång av butiken så tog hon steget och köpte den. Om hon skulle sälja ut kläderna och enbart ha sitt ordinarie utbud var oklart till en början.
– Det lutade åt att sälja ut Helenas kläder, men samtidigt så ville jag inte vara den som tog bort Skoghalls enda riktiga klädaffär. Jag trodde det var tantkläder, jag hade aldrig varit inne i butiken. Men så var det ju inte, här fanns väldigt mycket fint, berättar Ewa.
Ewa bestämde sig för att fortsätta driva klädaffären i kombination med sitt ursprungliga utbud. När Ewa berättar om flytten blir hon märkbart rörd.
– Jag är van att hugga i och hade förberett mig på att göra allt själv. Men utan att jag ens bett om det kom det många som hjälpte mig. Släkt och vänner ställde upp och visst var det tufft, men jag fick väldigt mycket hjälp som jag inte räknat med, berättar en otroligt tacksam Ewa.
De första två veckorna hade Ewa stängt måndag och tisdag för att hinna flytta och få lite ordning. Och fredag 29 september var dörren låst några timmar.
– Jag hade bara gått på en begravning tidigare i mitt liv, mammas kusin Jans. Jag kände ju inte Helena, men även hon fick ju en stor inverkan i mitt liv så därför ville jag gå på hennes begravning för att hedra hennes minne, berättar Ewa.
Det har varit lite svårt att få tag i varor, i klädbranschen beställer man ungefär ett halvår i förväg. Thomas hade ju hunnit stoppa alla Helenas beställningar.
– Så jag hade lite att ta tag i för att inte hyllorna skulle gapa tomma. Stammisarna har uttryckt sin oro att jag bara kommer ta hem ungdomskläder, men det behöver de inte vara oroliga över, berättar Ewa som nu sätter sig in i var hon ska beställa, vad hon ska ta hem och hur mycket.
Med hjälp av leverantörer har hon nu beställt kläder i Helenas anda. Med lite tillägg av annat som inte funnits tidigare, och i lite fler färger.
– Jag försöker ju självklart köpa in kläder som jag tror att de befintliga kunderna vill ha, sen vet man ju aldrig. Jag har även beställt lite sådant jag själv skulle köpa, och så har jag haft med mig min syster och en kompis som fått tycka till, så vi får väl se hur det landar. I slutet av februari någon gång kommer min första stora beställning, och det ska bli roligt att se hur det tas emot, berättar Ewa.
Samtidigt som Ewa driver sin butik pluggar hon till skräddare. Om hon hade varit kvar i källaren hade hon hunnit detta utan problem. Att ha butiken ställer till det lite, och hon har fått anpassa öppettiderna för att hinna med.
– Jag har ju gjort ändringsjobb länge, men vill lära mig mer. Och jag gillar ju uppenbarligen att utbilda mig, skrattar Ewa som har stängt måndagar då hon är hos sin handledare skräddarmästare Camilla Brolin, och alla förmiddagar för att sy och plugga.
En dröm Ewa har är att sy kläder även till vuxna på beställning. Att kombinera damkläderna med toppar i tyger som kunden själva väljer kan bli en spännande kombination.
– Då kan kunderna verkligen bli unika och få precis de färger och mönster de själv gillar. Men det kan nog inte ske förrän jag har möjlighet anställa någon, just nu hinner jag inte. Jag har inte ens packat upp allt än, skrattar Ewa.
